BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men det är mycket svårt att dra en skarp gräns mellan klass som en objektiv kategori och som en identitet. Teoretiskt sett är det enkelt, och kritiken mot identitetspolitik rör sig oftast på just en teoretisk nivå. Striden handlar om vad klassintresse är, och vilka som är företrädare för vilka intressen. Jag läser om att kapitalismen inte bryr sig om identiteter, hudfärger eller kön. Den är fri från värderingar utan fungerar enligt en logik som bara bryr sig om att folk kan arbeta. Som om inte sociala positioner påverkar just hur folk kan fungera som arbetskraft.

Detta är snuddande nära en marknadsliberal verklighetsbeskrivning. Liberalismen ser en marknad som inte gör skillnad mellan person och person och därigenom är god. Identitetspolitikens kritiker ser samma sak, men drar inte samma slutsats. Där blir istället slutsatsen att det bara är klassintresset som är värt att bry sig om. Den rena materialiteten som är fri från överbyggnadens lullull. Debatten går ut på att försöka avgöra vad som är materiella intressen och vad som är intressen byggda på identitet, därmed inte materialitet, eftersom dessa antas stå i motsats till varandra. Teoretiskt kan man kanske anta detta. Men det blir svårare i verkligheten.

Historikern E P Thompson ägnade sig mycket åt att historiskt undersöka klasskamp och hur klasser formas. Jag tänker att han nog hade haft ett och annat att säga om dagens debatt. Enligt honom var klass en kategori som skapades lika mycket som den fanns på förhand. Han undersökte upplopp och uppror och riktade en skarp kritik mot de som antog att upploppen bara var mekaniska reaktioner mot olika materiella företeelser. Alltså, att upplopp kom ”automatiskt” vid prishöjningar, lönesänkningar eller brist på mat. Han menade att det var svårt att koppla upproren till sådana yttre händelser. Han pekade istället på upprorsmakarnas moral, vilka föreställningar de hade om samhället. Han kallade det för moralisk ekonomi, dessa underliggande idéer om hur världen borde vara beskaffad, en slags moralisk uppfattning som upploppen utgick från. Utan denna moral hade dessa klasskamper inte tagit den form som de gjorde.

Varför röstade (den vita, den rasifierade, den kvinnliga) arbetarklassen på Trump? Förklaringarna hittills har rört ekonomi, att vänstern misslyckades kanalisera missnöjet över klassklyftorna till väljarstöd för sig själva. Som om den där arbetarklassen, vilken den än nu må vara, reagerade mekaniskt när den inte hade en vänster som kunde hålla den i handen. Att leta efter dessa mekaniska samband är att frånta folk egen agens, ett eget tänkande. Men visst, är man upptagen av att dra en gräns mellan materialitet och identitet blir idéer ointressanta. Utan moralen kvarstår bara det mekaniska.

Ett exempel på gränsdragningen mellan rättigheter/identitet å ena sidan och ekonomi/klass å andra sidan är Åsa Linderborgs text om av Transförsvarets aktion på Socialstyrelsen. Dessa aktivister ställde krav på hur den svenska byråkratin behandlar transpersoner, och ett av dessa var: ”Forska och gör statistik kring transpersoners hälsa, välmående och ekonomiska situation med mål att förbättra transpersoners generella välmående.” Linderborg skriver att det finns kamper där kön, identitet och klass kan överlappa, men att Transförsvarets aktion inte är ett exempel på detta. Kopplingen till det ekonomiska var, enligt Linderborg, inte uppenbar, och hon ställde sig frågan hur en omfördelningspolitik ur ett transperspektiv skulle se ut. Deras kamp appellerade till humanism, inte till klasskamp. Linderborg skriver förvisso att även kamp som ”inte har ekonomiska förtecken kan vara legitim”. 

Men att bestämma att en aktion inte har ekonomiska förtecken och inte är en del av en klasskamp är komplicerat. Är det otänkbart att transpersoner är politiska aktivister? Oaktat humanismen, kan det inte finnas skäl, rent strategiskt, att ta strid för transpersoners rättigheter för att alla ska ha möjlighet och ork att verka politiskt?

Debatten rasar vidare, eftersom det är så svårt att hitta det där objektiva, det materiella. Vänsterns paradgren ska ju vara att hitta klassintresset. Men kanske kan det finnas en idé i att inte ställa moral mot materialitet, identitet mot klass. Det där objektivt Korrekta och Rena och Sanna kanske inte ens finns. Kanske upptäcker vi det på vägen.