Det känns i luften att valrörelsen har startat. Utspel i olika kulörer och av olika dignitet tar plats i media, debattinlägg skrivs i spaltmeter och plötsligt ploppar partier upp utanför ditt lokala Ica eller knackar på din dörr. Som en stor snöbollseffekt; en idédebatt som sätts i rullning, når ett febrigt crescendo på valdagen och smälter.
Jag förutsätter att det intresserar dig som prenumererar på ETC, precis som det intresserar mig. Jag förutsätter att du följer utspel och reaktioner, att du som jag ser politikens skiljelinjer och intresserar dig för gränsdragningen. Jag tänker att du, politikens inneboende brister och skavanker till trots, ser den som meningsfull. Själv kan jag inte tänka mig något finare än de ideella krafter i politiken som är förändringens motor. Och jag tror, även om gudarna ska veta att det är enkelt att bli desillusionerad, att partipolitiken är medlet för en (mer eller mindre radikal) samhällsförändring.
Men alla blir vi som bekant saliga på vår egen tro, och här måste vi vara väl medvetna om att många inte finner någon frälsning i den partipolitiska kyrkan. Vårt engagemang kan paradoxalt nog bli vår svaghet emellanåt, ibland blir vi lite som ett avantgarde som predikar för de redan frälsta eller försöker tillintetgöra sedan länge förtappade antagonister. Och då tappar vi de som verkligen kunde och borde vara en del av en folkrörelse till teori och statistik i vår debatt.
Det kanske är att svära i kyrkan så här i valtider, men jag tror att vi skapar en form av identitetspolitik som löper risk att ytterligare stänga den oinsatte väljaren ute. Ibland får vi små osynliga skygglappar och fastnar i en slags intern debatt, på bekostnad av att den politiska jargongen lätt uppfattas som främmande och får en avskräckande effekt.
Kanske är det ett utslag av den trånga samhällsdebatt som gång efter annan sviker de stora frågorna. Medan välfärden dräneras vill borgarna diskutera rätten till avdrag på hushållsnära tjänster. Och medan en fjärdedel av våra unga står utan jobb, vill borgarna debattera restaurangmomsen. Med målmedvetna kliv vandrar de ifrån de riktigt akuta utmaningarna och kritiska samhällsfrågorna. Som ett litet tröttsamt kvitto på just detta lanserade Moderaterna nyligen en lika cynisk som ohederlig smutskastningskampanj mot de rödgröna. Notan landade på 24 miljoner för lite godtycklig anti-retorik som ska skrämma väljare från rödgröna värderingar. Om det är så en valrörelse bedrivs, ja, då tappar också jag – trots mitt engagemang – respekt och intresse för politiken.
Enligt den intellektuella giganten Chomsky är det mest effektiva sättet att hålla folk fogliga att kraftigt begränsa idédebatten, parallellt med att öppna för en intensiv debatt inom strikta ramar. Det blir en slags skendemokrati, där alla får höras men lite kan göras. Det är precis vad borgarna vill och det ska vi aldrig någonsin bjuda dem på. Vi ska berätta om att ett annat samhälle är möjligt, och i synnerhet, alltid föra samtalet till den punkt där det berör väljare och begripliggör politiken. Vi ska berätta enkelt och hederligt om hur vi kan bygga ett samhälle av alla – för alla.
