Varje morgon lämnar jag min dyrbaraste skatt hos någon annan. Skatten är min ettåring och händerna som tar emot henne är förskolepersonalens. Det mesta i livet kan jag klara mig utan, men ingenting i världen kan ersätta barnen. Därför får jag varje morgon lite ont i magen. Kontrasten mellan det viktigaste vi har i livet och förutsättningarna för personalen går inte ihop.

Ibland föreställer jag mig att jag lämnar en skatt på en bank som ska förvaltas under dagen. Och på eftermiddagen när jag kommer för att hämta ut skatten har den växt lite till.

Men förutsättningarna för förskolans personal och bankens är som helt skilda världar.  
 
I fredags kom jag in klockan 08.03 till avdelningen. I hallen sitter förskoleläraren Amal och klär på ett av barnen, mössa, vantar och galonisar. Det ser svettigt ut, de där små barnen blir mjuka som spagetti när man ska få på dem skorna, de ålar sig, har inget tålamod. Tre andra barn sitter på golvet och väntar på sin tur för påklädnad. Två av barnen har redan overaller men de vill inte riktigt gå ut så de hänger kvar i hallen.

Barnskötarna Maja och Kerstin står utomhus och möter upp barnen som kommer ut. De står där med fem barn som alla är under tre år. I den här åldern är de oberäkneliga, de älskar trappor och vill gå upp på terrassen. Personalen kan inte vända bort blicken, utan följer de små för varje steg de tar.   
 
Jag och en annan förälder tajmar lämningen, vi kommer in samtidigt och båda våra ungar är ledsna. Vi tar två personal i anspråk som tvingas trösta. Förskoleläraren Kerstin som klädde på barnen där inne blir plötsligt ensam med elva barn.   
 När jag går ut genom grinden ser jag att Maja bär en unge på minst tio kilo i famnen, hon lyfter och bär ofta för ettåringar kastar sig på marken och är otröstliga ibland. Man kanske måste bära barnen. Men ryggen ska ju hålla ett helt arbetsliv – nej, inte bara ett arbetsliv utan hela livet.

 De vanligaste belastningsskadorna bland förskolepersonal sätter sig på ländrygg, nacke och axlar läser jag i tidningen ”Förskolan”. Kroppen tärs och i 50-årsåldern får de flesta allvarliga besvär. Tänk att det då är 15 år kvar av yrkeslivet.   
 
Jag tänker extra mycket på Maja, Amal och Kerstin när jag läser att flest anmälda coronatillbud till Arbetsmiljöverket kommer från för- och grundskolan, som Aftonbladets granskning visade förra veckan. I Oslo är det barnskötare som drabbats allra hårdast. 25 smittade per 1 000 yrkesverksamma.

Kanske är det ingen överraskning med tanke på att nio av tio som arbetar inom ett LO-yrke inte kan arbeta hemifrån.   

Så ser klassorättvisa ut.   
 
Det är tack vare de här kvinnornas arbete som gör att samhället inte behöver stanna upp. De är motorn i ekonomin skulle man kunna säga.  Men glappet mellan det viktiga arbetet och lönekuvertet är enormt.

Om Maja, Kerstin och Amal jobbar kvar här hela yrkeslivet kommer de att bli fattigpensionärer. Maja som är barnskötare tjänar i snitt 23 700 kronor i månaden om hon går i pension när hon är 65 år kommer hon att få ut 14 300 kronor. Före skatt.  

Jag skäms, allt känns fel. Själv går jag hem efter lämning, häller upp en kopp kaffe och sätter mig framför datorn. Det är tyst, inget buller, ingen belastning på rygg och knän. Lunchen äter jag i lugn och ro. Om jag råkar zooma ut på ett möte är det ingen annan än jag själv som drabbas. Ingen som kommer till skada.