Det här handlar delvis om bristerna i hemtjänsten. Stress, för många vårdtagare per anställd och slimmade budgetar. Men det handlar också om en övertro på vad vård i hemmet kan åstadskomma.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hälso- och sjukvård i Sverige ska ges på lika villkor för hela befolkningen och den som har störst behov ska gå först. Det står så i de två inledande paragraferna i hälso- och sjukvårdslagen.

Men så ser det inte ut i verkligheten. Vi vet att den med störst resurser ofta får vård snabbare och också har större chans till överlevnad, till exempel vid cancer. Och på ett område, anpassade bostäder för äldre, så verkar det som att staten och kommunerna inte ens försöker hålla sig till portalparagraferna om lika villkor och störst behov längre.

Två av fem kommuner säger enligt Boverkets årliga enkät att de har brist på särskilda boenden för äldre och nästan lika många säger att de inte kommer att kunna bygga tillräckligt under de kommande åren. Det betyder att i takt med att de äldre blir fler så kommer bristen att bli större för varje år.

Sverige har de senaste 20 åren genomgått ett systemskifte när det gäller äldreomsorgen. 40 000 platser på särskilda boenden för äldre har försvunnit. Andelen äldre personer över 80 som bor på ett särskilt boende har därmed minskat med en tredjedel.

Den största förändringen är att flera av Sveriges kommuner har avvecklat de så kallade servicehusen. Anpassade lägenheter för äldre, med personal och ofta med en gemensam restaurang och gemensamhetslokaler med olika aktiviteter. För att få flytta in på ett servicehus behövde du ha en biståndsbedömning. De som fick plats på ett servicehus var alltså de som bedömdes ha störst behov av en plats.

Men servicehusen var dyra. Nu är ambitionen att de flesta äldre ska vårdas i hemmet i stället av hemtjänsten. Äldre vill bo kvar hemma heter det. Trots att det inte är riktigt sant. I en rapport från myndigheten för vård- och omsorgsanalys svarar 70 procent av morgondagens äldre, alltså 40-talisterna och 50-talisterna, att de vill flytta till ett boende för äldre vid en svårare funktionsnedsättning.

Boendeformerna för äldre har marknadiserats. I stället för servicehus för dem som inte är så sjuka att de behöver vård dygnet runt har det blivit seniorbostäder och trygghetsboenden. En snabb googling leder till sidor med leende och rosiga pensionärer och boenden som lockar med närhet till golfbanor och naturen. Det kan finnas gemensamhetslokaler, restauranger och personal även i de här typerna av bostäder, men den viktiga skillnaden är att de inte är behovsprövade. Den som står först i bostadskön eller har tillräckligt med pengar för att betala hyran, i de ofta dyra lägenheterna, går först.

Jag tänker på kvinnan som trodde att det bodde barn under hennes säng. Hon hade inga anhöriga i närheten. Hon var änka. Hon hade varit hemmafru åt en handelsresande så jag gissar att pensionen inte var särskilt hög. Hon hade få fysiska krämpor men en begynnande demens som accelererade i ensamheten. Hon hade behövt ett boende som inte låg några trappor upp och där det fanns andra att fika och äta med. Något som vi i hemtjänsten aldrig hann med. Det hade gjort henne friskare, men hon hade svårt att hävda sig på en marknad för bostäder som gynnar framfötter och pengar.

Lars Stjernqvist, partisekreterare i Socialdemokraterna i början av 2000-talet då avvecklingen av äldreboenden inleddes säger i dag att det gick för långt. På grund av ekonomin och på grund av en övertro på vilken vård och omsorg som kan erbjudas i hemmen. Var fjärde biståndsbedömd plats har försvunnit och möjligheten att bo kvar hemma har för många förvandlats till ett tvång.

Nu svarar Socialdemokraterna med att lova en satsning på biståndsbedömts trygghetsboende men säger inget om omfattningen. Det samtidigt som vi vet att de äldre kommer att bli 200 000 fler de kommande sju åren. Alliansen svarar med mer så kallad valfrihet. Sånt som alltså gynnar dem som har möjlighet att välja.

Det brådskar på om vi ska kunna rädda portalparagraferna om lika villkor och vård efter behov i äldreomsorgen.