De senaste åren har vi sett hur dessa goda traditioner förfallit. Införlivandet av EU-direktiv har ibland skötts genom väldigt snabba processer utan sedvanliga utredningar och remisser. Men då är det lagstiftning som grundats på omfattande behandling i EU och som vi ändå har små möjligheter att nyansera.

Men de senaste åren har det dykt upp en helt ny form av beslutsfattande som kortsluter grundlagens krav. Det är när man förhandlar fram ett ”regeringsunderlag” vars framtida beslut skrivs ner i ett avtal. Dessa beslut grundas inte på några gedigna utredningar. De argument och påståenden som blir grunden för dessa överenskommelser kontrolleras inte genom remissbehandling där kunniga personer med olika intressen får möjlighet att framföra sina invändningar.

De beslut som då fattas kan vara samhällsskadliga, drabba människor, företag och investerare katastrofalt utan att beslutsfattarna ens har förstått det.

Helt enkelt den typ av dåliga beslut som grundlagen skulle skydda oss ifrån.

Det sker visserligen sedan försök att rättfärdiga beslutens laglighet. Men istället för långa utredningar med expertkunskap inblandad sker det genom snabbt hopkomna departementspromemorior eller enmansutredares hastigt hopkomna rapporter.

Medborgarnas problem just nu är att denna försämring av kvaliteten inte debatteras i riksdagen. Anledningen är att de flesta partier har medverkat till förfallet. Även om det är tydligast i det så kallade Tidöavtalet som dikterar vad riksdagsmajoriteten bakom regeringen ska fatta för beslut denna mandatperioden så gjordes samma typ av fel i det Januariavtal som var grunden för den förra regeringen.

Just nu är det tydligt att denna brist på tänkande och konsekvensanalys får stora effekter på den svenska industriella utvecklingen via klimat- och energipolitiken.

Sverige har under de senaste åren setts som en bra land att investera i. Vi har haft en koldioxidfri elproduktion och kunnat bygga ut vindkraft till mycket låga kostnader. Därför har vi lyckas ha EU:s lägsta elpriser samtidigt som vindkraften byggts ut utan subventioner. Den nya förnybara elen behöver inte, som i andra länder, först användas för att ersätta fossil elproduktion. Vi kan direkt börja ersätta fossila bränslen i industrier.

Investeringarna i fabriker för battericeller har skett, pågår och kommer inom några år kunna leda till exportinkomster som är lika stora som skogsindustrins.

Stålindustrier som Ovako i Hofors har ersatt fossila bränslen med vätgas. En fabrik för att producera bränslen från el byggs i Örnsköldsvik och stora investeringar i stålproduktion har påbörjats i norra Sverige. 

Intresset från investerare i hela världen att investera i denna industriella struktur har varit stor eftersom den framstår som ekonomiskt rationell och långsiktigt hållbar – i ett land som traditionellt har små risker att lagar ska ändras på ett grundlöst, oförutsägbart sätt.

Sveriges möjligheter att leda utvecklingen beror alltså på att vi inte använder fossila bränslen för att producera el. Istället har vi så låga elpriser att vi kan använda el för att, inte bara ersätta bränslen, utan till och med för att producera bränslen. Det är sällsynt, men inte unikt.

De flesta länder i världen använder fortfarande fossila bränslen för att producera el. I sådana kraftverk går det åt två eller tre kWh bränsle för att producera en kWh el. Därför är det lätta att förstå att det då är en orimlig affärsidé att samtidigt använda el för att producera bränslen.

Men i Sverige har vi visat att vi kan bygga ny vindkraft för en kostnad som är hälften av världsmarknadspriset på råolja. Här kan vi därför med lönsamhet bygga dessa nya industrier.

I alla fall så länge Sverige uppfattades som ett politiskt stabilt land.

När man idag talar med internationella investerare har attityden förändrats. Respekten för svenska politiker har sjunkit. Det beror på att ministrar talar osanning.

En statsminister som i regeringsförklaringen påstår att ”fram till rätt nyligen var Sverige självförsörjande på el årets alla dagar dygnets alla timmar” medan Sverige i själva verket gått från att vara nettoimportör under seklets första decennium till att bli Europas största nettoexportör. 

En miljöminister som i tv påstår att Tyskland inte längre har något miljödepartement, eller en statsminister som nyss påstått att Tyskland ökat sin koleldning samtidigt som Tyskland redan minskat sin produktion av kolel med mer än 30 TWh efter tre kvartal i år.

Kombinationen av sådan okunnighet och att man tillåter sig att isolerade fatta beslut i ett slott, ger dåliga resultat.

Många är vi, även bland företag och investerare, som föredrar Regeringsformens metod.