Men aldrig mer sådan vettlös spekulation som inför senaste krisen: nio miljoner förlorade jobb, fem miljoner vräkningar, hushållens samlade förmögenhet krympte med drygt 13 000 miljarder dollar, motsvarande nästan 30 gånger hela Sveriges bruttonationalprodukt.

Hillary Clinton räknar upp förslag. Avskräck finansiella institutioner från oansvariga affärer genom hot både om dryga böter och om en statsapparat som har befogenhet att inte bara krympa utan helt radera den aktör som bedöms vara för stor och riskabel. Direktörerna ska veta att deras handlingar även har personliga konsekvenser.

Är det här politik som skrämmer Wall Street?

Ja, menar Hillary Clinton.

Nej, säger Bernie Sanders.

Hillary Clintons främste konkurrent om att bli nominerad som Demokraternas presidentkandidat använder varje debatt, varje intervju, åt att anklaga Hillary Clinton för att ha minst lika stark lojalitet till bankerna som till sina egna väljare. Ett typiskt citat:

”Jag har visat att jag har ryggraden som krävs för att ta itu med Wall Street på sätt som Hillary Clinton aldrig någonsin har gjort.”

Problemet för Hillary Clinton är dels hennes möjligheter att syna Bernie Sanders konsekvens, dels att distansera sig från misstanken att hon i någon mening står under bankernas inflytande.

Tjänster och gentjänster. Det är en kausalitet som Bernie Sanders hoppas att amerikanska väljare ska läsa mellan raderna när han, ettrig som en marschtrumma, upprepar att Hillary Clintons kampanj får stora summor från just de finansiella institutioner som hon lovar granska kompromisslöst.

Det är fakta att Hillary Clinton under sin långa politiska karriär fått motsvarande nästan 400 miljoner kronor i donationer från finansindustrin.

Det är fakta att 180 miljoner kronor flödat till den nu pågående kampanjen (i december 2015).

Det är fakta att hon privat tjänat drygt 30 miljoner kronor på att hålla föreläsningar för denna industris företag.

”De flesta progressiva som jag känner drar inte in miljoner från Wall Street”, twittrade Bernie Sanders häromveckan. Hans egen kassa: 75 000 av kampanjens totalt 75 miljoner dollar kommer från finanssektorn, enligt Center for Responsive Politics. I ett längre perspektiv har han 1986–2016 nio fackförbund bland sina tio mest generösa donatorer.

Just nu pågår diskussion mellan amerikanska medier och Hillary Clintons stab. Journalister vill hemskt gärna läsa/höra de föreläsningar hon hållit för mäktiga Goldman Sachs. Till saken hör att Goldman Sachs har gett stora summor både till Hillary Clintons kampanjer och till familjens stiftelse.

En anställd som var på en av dessa föreläsningar 2013 beskriver en icke-konfrontativ linje. Banken hyllades för att skapa sysselsättning. Dess roll i krisen? Nämndes inte, enligt den anställda som säger att Hillary Clinton mycket lätt hade kunnat förväxlas med en av bankens egna chefer, sett till entusiasm.

Den gången blev det nästan två miljoner kronor i arvode. Totalt har banken betalat Hillary Clinton knappt sex miljoner för tre tal. Som hennes stab vägrar göra offentliga, för övrigt.

Kontrasterna kunde inte ha varit skarpare.

Hillary Clinton har sedan 2001 tjänat 15 miljoner kronor på att föreläsa för olika banker (hon och Bill har tillsammans föreläst ihop sammanlagt nästan 1,3 miljarder kronor).

Bernie Sanders tjänade häromåret 15 000 kronor på att föreläsa. Alla intäkter gick till välgörande ändamål.

Kampanjmakarna hos team Clinton har ett avsevärt problem att lösa, en pedagogisk utmaning som skulle ge vem som helst blödande magsår. Hur ska den amerikanska allmänheten övertygas om att Hillary Clinton kommer att hålla ögonen på Wall Street? Och hur ska den inte uppfatta alla miljoner från bankerna till Hillary Clinton som dubbelmoral och dubbla stolar?

I den amerikanska debatten från Hillary Clinton ofta kritik för något som hennes make genomförde under sin tid som president. Det handlar om upplösningen av Glass-Steagall för 17 år sedan, närmare bestämt hur USA övergav ett regelverk som tvingade banker att hålla isär den spekulerande och den långivande verksamheten. Det beslutet, att ge upp idén om bankdelning, har öppnat upp för mer av spekulation och varit skadligt för ekonomisk stabilitet.

Men: Hillary Clinton är inte Bill Clinton. Den som oroar sig för hennes relation till bankväsendet bör titta på hennes egen gärning, exempelvis som senator 2001–2009. Hon undvek då att ta alltför aktiv ställning för finansiell lagstiftning, visar Boston Globe. Hon var en neutral kraft, säger en finanslobbyist som brukade närma sig henne i Washington. Inte en vän. Men heller inte en fiende.

När krisen väl började slita sönder tillvaron var Hillary Clinton en av de senatorer som röstade för att bankerna skulle lösas ut med nästan 6 000 miljarder kronor (Bernie Sanders röstade emot).

Idag säger Hillary Clinton att hon som president skulle lägga sitt veto om någon kom med förslag att mildra regelverket gällande finansmarknaden. Men hon vill inte återuppliva Glass-Steagall. Argumentet är att en firma som Lehman Brothers, och andra som underblåste krisen, inte skulle omfattas av den lagstiftningen. Det krävs ett mer komplett paket av åtgärder för att handskas med verksamhet som inte är traditionell banking, enligt Hillary Clinton.

Till sist handlar det om förtroende, om huruvida amerikanerna – trots krafterna som bidrar till hennes kampanj – litar på Hillary Clinton när hon säger:

”No bank is too big to fail, and no executive is too powerful to jail.”

Det gick vägen i Iowa, men inte i New Hampshire. På lördag väntar Nevada.