Gabe Mitchell säger att det är en trevlig kuliss, inte det riktiga Crescent City. Den lilla småstaden i delstatens nordligaste ände, inkapslad av mäktiga redwoodskogar, har förändrats. Ja, här finns alltjämt en historia som hör till havet (Gabe berättar en skröna om en släkting som för nästan 100 år ska ha blivit svald men utspottad av en vithaj). Men här finns också en modern och mörk historia. Methfabriken som exploderade. MMA-killen som tuggade hallucinogena svampar och skar ut sin väns hjärta och tunga. Bilstölder. Inbrott. Mord. Crescent City har blivit farligt. Gabe låter inte sina tonåringar vara ute om kvällarna. Han kör dem överallt, till träningar och vänner. 

Familjen försöker leva sina liv trots att de omringas av social misär, var fjärde är fattig, tungt fattig. Vad är det som händer med USA? undrar Gabe. Det var ju inte så här det skulle bli. Känslan av nedåtgående, förfall, fördunklade utsikter.

Crescent City röstade Trump senast, det gjorde Gabe också, men nu vet han inte ens om han ska rösta. Det spelar ingen roll, säger han. Washington är 500 mil bort. Han föraktar det som sker där, att politikernas intressen tycks så avlägsna hans egna, att de inte förstår hur det är att tvingas ge upp sjukförsäkringen för att den fasta anställningen förvandlas till påhugg, eller hur det är att inse att du som förälder inte komma kunna skicka alla dina barn till college. 

”Jag har jobbat hårt sedan jag var 17”, säger Gabe. ”Men jag har aldrig haft det lika dåligt ställt som idag.”

Han är inte fattig, men nästanfattig, en ständig oro som han delar med miljontals amerikanska hushåll. Det kallas för att leva paycheck to paycheck. Det du tjänar äts upp av dina löpande utgifter. Du kan inte lägga undan, inte bygga en minimal buffert. Katastrofen är alltid strax runt hörnet. Även för hushåll med höga inkomster.

Den som tillbringat tid i USA, utanför kusternas och de stora städernas privilegierade reservat, möts av den amerikanska erfarenheten av att vara utlämnad enbart till sig själv och de skyddsnät man själv kan skapa, men annars finns ingenting, absolut ingenting. Gabe är många. Gabe röstade på Trump inte för att han attraheras av fascistoid omläggning – eller snarare: av en pajas som blivit ett perfekt medium för krafter som verkar för det auktoritära – utan mer för att han ville ge hela jävla etablissemanget långfingret. Han tillhör inte den krets väljare som sugits in i rasismen och abortmotståndet. Han vill bara slippa tänka att han kan vara hemlös om en månad. Han vill att någon ska garantera honom att han inte kommer svika sin familj.

Upplöst av lobbyister och kampanjgrupper, sönderfrätt av korruption, manipulerad av techmännens algoritmer och privata ambitioner, slukad av miljardärerna.

USA är det maximalistiska typfallet. En politik som styrs av donationer från näringsliv och enskilda superförmögna. En politik som, med ytterst få undantag, senaste decennierna har verkat för att orsaka pervers ojämlikhet, för att krympa möjligheterna – och friheten – för den stora majoriteten. 

Den halva av befolkningen som tjänar minst har bara 2,5 procent av förmögenheterna.

Är det demokrati?

Nej, på många sätt är USA:s demokrati redan förlorad, upplöst av lobbyister och kampanjgrupper, sönderfrätt av korruption, manipulerad av techmännens algoritmer och privata ambitioner, slukad av miljardärerna. Den saknar legitimitet, i och med att politik så konsekvent utövas med påtagliga skadeverkningar för medborgarna – som nu landets rikaste man, Elon Musk, menar måste göra sig redo för tuffa tider om Trump vinner valet, för att allt ska ryckas upp med rötterna, den sista färden mot nattväktarstat där den starkaste vinner och den svagare går under.

I sin frustration kan arbetande, sönderstressade amerikaner välja en president som kommer att förstöra deras liv. Och det är en varning till oss alla, vad som kan ske när politik slutar förbättra och fördela och vilja positiv förändring. 

Först sövs demokratin. 

Sedan dör den på riktigt.

Det här perspektivet – att ekonomin äter vanligt folk i USA inifrån och ut – saknas ofta när svenska tyckare ska ge sig på att förklara. De har tillbringat mer tid med Timothy Snyders texter om diktaturens inbrytning än med amerikaner som kan vittna om sitt bråddjupa prekariat. Därför blir det distanserade, idédrivna tankar om ”postliberalism” snarare än att utforska den kedja av människofientliga beslut och prioriteringar som har Trump som sin sista länk. Eller så blir det bara pannkaka när svensk nyhöger flaskmatats av amerikansk nyhöger och seriöst tror att Kamala Harris är en galen kommunist.

Problemet är alldeles oavsett att Trump blir ett slags sagoväsen, oförankrad. Men högerpopulister är aldrig slumpmässiga. Ja, det enda rimliga är att hoppas att Harris vinner, hon är ingen despot, ingen råbarkad rasist, hon har inte försökt göra statskupp. Men det är samtidigt nödvändigt att erkänna att hon inte är mer än en galjonsfigur för det alternativ som inte är sämst. 

Hon kommer, om hon vinner, inte att väva en amerikansk dröm för 2000-talet. Hon erbjuder retorik, inte verkligt hopp. Inte åt Gabe, inte åt någon som hennes parti nu hoppas ska avgöra valet till hennes fördel.

”De byter jobb med varandra i Washington. Där handlar det om makt och inflytande. För mig handlar det om att överleva”, säger Gabe.

Harris senaste kampanjvideo heter ”Brighter future”, ljusare framtid. Optimism. En smäktande hyllning till det nationella projekt som alltid handlat om framåtrörelse, som måste erbjuda just det, inte bara som något ouppnåeligt i fjärran. Den är dramaturgiskt perfekt. Den drar i tårkanalerna. Hon lovar att lätta bördorna. 

Det gjorde Barack Obama också, och Donald Trump, och Joe Biden. 

Decennier av brutna löften.

Det märks i Crescent City, fiskeläget som nu är en av Kaliforniens farligaste städer när turisterna dragit vidare med sina Range Rovers, på väg mot vindistrikten runt San Francisco.

Gabe och hans fru måste spara för att kunna köpa kalkonen och allt det där andra som barnen förväntar sig till Thanksgiving. Så illa är det. Så förnedrande.