USA klampade in i Irak som en elefant

Det finns många länder som har upplevt tragedier, men Irak måste ändå toppa ligan. Något jag blev påmind om under mitt första besök i landet nyligen.

En av platserna jag reste till var Babylon – civilisationens vagga och en av forntidens mest berömda och mäktiga städer. Belägen vid floden Eufrat, cirka nio mil söder om dagens Bagdad, var det här som kung Nebukadnessar II lät uppföra de hängande trädgårdarna, ett av antikens sju underverk. Även om historiker ännu diskuterar om trädgårdarna faktiskt existerade, råder ingen tvekan om Babylons betydelse.

Här utvecklades tidiga former av astronomi, matematik och lagstiftning, med Hammurabis lagar som ett tidigt exempel på organiserad rättsskipning.

När jag satte foten i Babylon kände jag genast en särskild andlighet som vilar över platsen. De gamla murarna och de slingrande stenstrukturerna är omgivna av höga palmer, färggranna blommor och grönska, det är som om naturen bär vidare på uråldriga hemligheter och vittnesmål.

För många irakier är detta inget annat än stöld

Vad jag inte kände till innan besöket var hur många av tragedierna som drabbat Irak i modern tid som skulle återspeglas just här.

Det första besökaren möts av i Babylon är en fejkversion av den berömda vackra blåa Ishtarporten, med blåglaserade tegel.

Originalet står på Pergamonmuseet i Berlin. I början av 1900-tal grävde tyska arkeologer ut Babylon med tillstånd från dåvarande Osmanska riket och tog med sig stora delar av fynden till Europa. För många irakier är detta inget annat än stöld och ett brutalt minne av en tid som präglades av kolonialism, då Mellanösterns historia skingrades och plundrades under västerländska stormakters kontroll. Irak har i omgångar krävt att porten återlämnas, men Tyskland har hittills vägrat.

Det andra som möter besökaren i Babylon är arvet efter Iraks stora tragedi, som stavas Saddam Hussein. Diktatorns storhetsvansinne och våldsamma kynne syns överallt här. Saddam såg sig själv som en arvtagare till de gamla mesopotamiska kungarna och försökte använda Babylon för att stärka sin legitimitet och skriva in sig i historien.

Han beordrade ett rejält restaureringsarbete på 1980-talet, mitt under Iran-Irak-kriget. Men det skedde brutalt och respektlöst. Moderna tegelstenar, präglade med Saddams eget namn och hyllningstexter, murades in direkt i 2 500 år gamla murrester. I vissa fall förstördes originaldelar av Babylon för att ge plats åt nya byggnader som skulle glorifiera regimen.

Han byggde också ett massivt presidentpalats i direkt anslutning till några av de viktigaste ruinerna. Det har gjort det svårare för arkeologer att forska och förstå Babylons ursprungliga struktur. Det sägs att han inte ens använde palatset.

UNESCO har liknat förstörelsen vid att använda Akropolis i Aten som militärbas.

Men ja, han hade rätt – det går inte att besöka den historiska platsen utan att bli påmind om honom.

Det tredje, och kanske mest sorgliga, som möter besökaren är skotthålen som påminner om USA:s invasion 2003.

Amerikanerna och deras stödtrupper använde Babylon som militärbas. Tunga militärfordon körde över känsliga arkeologiska platser, processionsvägen skadades svårt, historiska stenar krossades, och marken blev kraftigt kompakterad, vilket kan ha skadat arkeologiska lager under ytan.

Stora mängder sand och jord, blandade med arkeologiska delar, urgröptes från platsen för att fylla tusentals sandsäckar. När militären tvingades sluta med det fraktade man i stället dit sand och jord från andra håll. Det förorenade platsen och försvårar arbetet för kommande generationer som vill forska vidare på platsen.

UNESCO har liknat förstörelsen vid att använda Akropolis i Aten som militärbas.

USA klampade bokstavligen in som en elefant i Irak.

Det internationella samfundet har sedan dess försökt lappa och laga efter amerikanarna. År 2019 skrevs Babylon in på UNESCO:s världsarvslista, en symbolisk seger för alla som kämpat för att skydda platsen. Men vissa skador är oåterkalleliga.

Babylon berättar därför inte bara om forntiden – utan också om vår egen samtid, om övergrepp och mänsklig dumhet. På så sätt fungerar dagens Babylon, med alla dess ärr, som ett perfekt pedagogiskt galleri.