Jag tog miste. Åtalen mot honom tycks snarare stärka honom. Och trots att Joe Biden faktiskt skött sig ganska bra, så tas hans ålder och allmänna skröplighet nog av många amerikaner som ett tecken på att det demokratiska partiet saknar grundläggande vitalitet. Många unga amerikanska väljare har troligen också svårt för Bidens tafatta agerande inför den israeliska krigsmaktens brutalitet i Gaza.  

Det är kombinationen av Trumps fanatiska anhängarskara och känslan hos mer normala republikaner, eller sådana som blundar för expresidentens galenskaper och ser Trump som den ende som kan utmana Biden, som tyvärr gör att han kan vinna i november. Och som många påpekat – senast forskaren Cas Mudde i Aftonbladet – är det amerikanska presidentvalet det viktigaste valet detta år. Även i EU-valet kan tyngdpunkten förskjutas högerut, men USA-valet får helt andra geopolitiska konsekvenser: Vinner han lär högerpopulismen överallt stärkas. I en rad europeiska länder – Frankrike, Tyskland, Nederländerna – är den stark och växande, inte minst i Sverige. Och vinner Trump får vi dessutom en amerikansk president/överbefälhavare med direkt makt över hur det ser ut på svenska militärbaser. 

Jag fruktar att varje vänstermänniska tvingas stålsätta sig inför det som kan komma. 

Jag fruktar att varje vänstermänniska tvingas stålsätta sig inför det som kan komma under detta år. Inte minst i Sverige. 

Det enda utgiftsområde i den svenska statsbudgeten som är generöst tilltaget är det som går till upprustning av det svenska försvaret. 2020 fick det 60 miljarder, nu 120 miljarder och troligen lär anslagen öka kraftigt de närmaste åren. 

Politiker och kommentatorer som tidigare benhårt hållit fast vid överskottsmål och stram finanspolitik har inga problem att överge den tron när det gäller militär upprustning – och jag skulle för övrigt tro att en majoritet av väljarkåren håller med. 

Även statligt stöd till kärnkraften gör att den gamla spardoktrinen från 90-talet försvagas. Och kom ihåg att det kanske viktigaste utfallet av Cop28 var det gemensamma utspelet från ett 20-tal länder att det bör satsas kraftigt på kärnkraften för att motverka klimatkrisen. 

Militär upprustning och kärnkraft – men satsningar på välfärden och utjämnande av klassklyftorna möter inget gehör. Fler kommer att vräkas från sina hem, fler bli trångbodda när bostadspolitiken kollapsat, vården och omsorgen pressas långt hårdare. Det i sig borde få staten att släppa all åtstramningspolitik. Men den rådande agendan är nationell, försvarsvänlig, repressiv, storskaligt högteknologisk. En gång i tiden, i det verkliga fattig-Sverige, talades det om det befästa fattighuset. Det är här igen, uppvärmt med kärnkraft, beväpnat till tänderna men försvarslöst mot ojämlikhet, segregation och nedrustningar av välfärden. 

I opinionsmätningarna minskar avståndet nu kontinuerligt mellan de två blocken, även om de två småpartierna i regeringen tack och lov ännu ligger under riksdagsspärren. Ändå: 

Avståndet mellan oppositionen och regeringen ökar inte, det minskar. 

Har folk börjat vänja sig? Är det här det normala?  

”Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!” Så diktade poeten Gunnar Ekelöf för mycket länge sedan. Raden träffar mig i solarplexus. 

Så vad bör göras? Det finns inga mirakelkurer. Det enda som kan vända utvecklingen är att fler människor aktiverar sig i olika folkrörelser och föreningar. Högern har kapitalet, medierna, nu också den politiska makten. Vänstern och arbetarrörelsen har i alla fall potentiellt något annat: Människor. Breda folklager. Ju fler bland dessa breda folklager som möter en engagerad vänsterperson, på busshållplatsen, i trappuppgången, på politiska möten – desto större är möjligheten att vända utvecklingen. 

Det finns i längden ingen annan väg. Ingen genial bok, ingen viral artikel eller inlägg på sociala medier kan i någon avgörande mening förändra något. Det är ansikte mot ansikte som samhällen förändras. Fler borde exempelvis gå med i de goda politiska partierna – det finns i alla fall tre att välja på: Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna - istället för att stanna i ett alltid lika lockande politikerförakt. Partier är trots allt kollektiva företeelser, och står därmed i motsats till grunderna i ett nyliberalt, individualiserat samhälle.

Aktiva människor innebär ett slags social upprustning, som står i motsats till den militära. Bara att två människor som tidigare inte mött varandra möts, innebär social upprustning. 

Trump kanske vinner. Tidöregeringens siffror kanske förbättras. Vi kanske måste stålsätta oss. Men vi är fler.