Herregud, är det så här illa!?
Vilket gigantiskt svek mot miljoner kvinnliga medlemmar. För det handlar inte om grova övergrepp, sexistisk jargong och kroniskt förminskande ute på arbetsplatserna. Det handlar om när manlig gränslöshet äger rum i själva fackföreningarna.
Tidigare i veckan har Dagens ETC granskat IF Metall, ett av Sveriges största förbund som organiserar drygt 300 000 medlemmar. Det exemplet var avslöjande. Upprepad gränslöshet. Dickpics skickade till kvinnliga kollegor. En misstänkt misshandel i samband med facklig utbildning. Gubbsjukt, alkoholslirigt kladdande på kursgårdar.
Gemensamt för kvinnorna vi talat med är att de upplever att IF Metall – trots att förbundet stämplat sig som feministiskt – inte gör tillräckligt för att åtgärda problemet. Män hålls om ryggen, kvinnor skandaliseras som krångliga eller konspiratoriska.
”Han skrev meddelanden om vilka sexuella handlingar han skulle utföra på nästa fackliga konferens”, säger Frida.
”IF Metall har jättefina värderingar på pappret men när man äntligen vågar prata om ett konkret problem så kändes det som att jag stod där helt själv”, säger Eva.
”Fackstyrelsen anklagade mig för att för att smutskasta mannen för att få honom avsatt som klubbordförande”, säger Alexandra.
”Det blir helt fel och visat att mitt fackförbund har mycket värdegrundsarbete kvar att jobba med”, säger visselblåsaren Johan.
Det här vill IF Metall ledning inte kännas vid. Men jag noterar att IF Metalls ordförande Marie Nilsson nu – tillsammans med ledande företrädare från andra förbund – finns bland dem som ställer sig bakom #inteförhandlingsbart. Det kanske till sist leder till att sådana som Eva, Frida, Alexandra och Johan ska slippa larma i Dagens ETC. Jag hoppas verkligen det.
Det börjar bli väldigt många #metoo-relaterade upprop nu. Skådespelare, politiker, sångare, ingenjörer, journalister. Bransch efter bransch. Tiotusentals kvinnor har redan vittnat. Det kommer att fortsätta. Och nu borde det äntligen stå klart att problemet – mäns överträdelser, kvinnors påtvingade underordning – omfattar exakt alla. Sexism i olika fula former är inget fenomen som uppstår ur vakuum, som manifesterar sig slumpmässigt. Det kanske är bekvämt att tänka att en destruktiv kultur ligger isolerad hos Aftonbladet, Dramaten och IF Metall. Men det stämmer ju inte. Vi lever alla i den här sjuka, begränsande kulturen.
Fackförbunden måste givetvis också förhålla sig till den. Hittills verkar deras insats för att förebygga kvinnofientlig attityd och motverka dess konsekvenser ha varit otillräcklig. Det duger inte.
Fackförbunden fyller en särskild funktion. Det är till dem kvinnor kan vända sig efter att ha blivit utsatta på sina arbetsplatser. Fackförbunden måste vara den trygga zonen. Här får du hjälp. Här blir du lyssnad till. Här slipper du garanterat sexism.
Fackförbunden och alla deras representera på olika nivåer ska vara din bästa vän som aldrig sviker. Men med #inteförhandlingsbart blir det uppenbart att den fackliga organisationen kan vara din värsta fiende om du är kvinna och väljer att engagera dig. Vad sänder det för signal till medlemmarna?
Jag vet att många av undertecknarna våndas över att #inteförhandlingsbart kommer att utlösa en akut förtroendekris som skadar fackförbunden som redan är utsatta för angrepp från politiska motståndare. Ja, det skadar fackförbunden. Men de har sig själva att skylla.
Läs kvinnornas berättelser om vad de har varit med om.
”Jag blev våldtagen av en förbundsanställd. Nu fortsätter han att verka som en omtyckt
feministisk och socialistisk förkämpe””
Och:
"Jag är på facklig kurs. På kvällen knackar det på dörren och jag öppnar. In kommer en naken man och låser in mig i mitt eget rum! Jag får panik.”
Och:
"Under kvällen tittade han på mig uppifrån och ner. Han sa: Du skulle vara rätt snygg om du gick ner i vikt. Varför är du så tjock?”
Och:
"Som enda kvinnliga ombudsman fick jag sms om att ha sex med ledningen. När jag sa ifrån och sa vad jag tyckte så anklagade de mig för att missköta arbetet.”
Faktum är att uppropet gör förbunden en stor tjänst. Ledningarna borde vara tacksamma. Kvinnorna berättar nämligen hur de ska överleva detta. Rensa ut ingrodd sexism och männen som inte kan frigöra sig från sitt mentala fängelse. Lev som ni lär. Allt annat vore en kränkning mot miljoner kvinnor som är medlemmar i fackförbund och mot de hundratusentals kvinnor som ger ”otaliga timmar, själ och hjärta” för att dessa organisationer ska åstadkomma progressiv samhällsförändring. ”Ja, naturligtvis även en kränkning mot män som föraktar sexism.)
Nu är det upp till varje förbund. Vinna tillbaka sin trovärdighet. Eller tyna bort på grund av nonchalans och passivitet. Predika jämställdhet, praktisera motsatsen. Det vore ett oförlåtligt självskadebeteende.
