Ledare: Upp till kamp i avtalsringen

Nu är avtalsförhandlingarna avslutade för bland annat teknikavtalsparterna. Det blev ingen strejk i år heller. Trots att Sverige kanske har ett av världens starkaste fack så är konflikterna få. Det är det som är den svenska modellen. Parterna tar sitt ansvar och man kommer överens. Vad fick man igenom då? 6,5 procent på tre år. Inklusive låglönesatsning för de som tjänar under 24 000 kronor och pengar till delpension.  

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Att vi lever under fredsplikt under långa perioder mellan de centrala parternas duster och inte kan trycka på för att få igenom förbättringar i våra villkor gör att det är nu när vi är uppe i ringen vi bör ta fajten. Det är nu vi kan återställa ordningen i de förlorade slag som vi har haft i centrala förhandlingar och i arbetsdomstolen. 

De allra flesta fackliga vill nog att man ska komma överens och inte behöva vidta stridsåtgärder så som strejk och övertidsblockader. Men jämvikten i maktbalansen är störst när vi har varslat om stridsåtgärder. Och det verkar som att det behövs varsel för att arbetsgivaren ska vara med och diskutera de krav som kommer från facken.

Det finns krav som måste ställas i förhandling för att försöka få en lösning avtalsvägen, och går inte det måste vi kräva lagändringar. En sådan fråga är den så kallade ”hyvlingen” när arbetsgivaren med lönsamhetsproblem i stället för att reducera antalet anställda minskar allas anställningstid. Din lön sänks vilket innebär att du måste slåss om extra tid för att få ekonomin att gå ihop. Din rätt till a-kassa och pension försämras. Detta övergrepp på anställda var helt okej enligt en dom i arbetsdomstolen i höstas.

Vi borde ha tagit striden för att återställa ordningen och för att vi ska få tillbaka den anställningstrygghet som det en gång var tanken att LAS skulle ge oss. Att känna en trygghet att man får en lön som räcker till för att betala lånen och mat till familjen. Att kunna planera för sin framtid.

Även anställda på bemanningsföretag känner en oro då de inte vet från månad till månad vad deras inkomst kommer att bli. De vet inte vid vilket kundföretag som de kommer att bli placerade. Får de ingen placering får de nöja sig med garantilönen på 105 kronor i timmen.

Det råder en obalans i dag på svensk arbetsmarknad. Arbetsgivarnas rätt att diktera villkoren för sina anställda är mycket stark. Och när det tar sig uttryck i att folket har svårt att försörja sig har vi problem. Lagen om anställningsskydd, LAS, måste reformeras för att den ska kunna vara den skyddslag för den anställdes trygghet som är avsikten. 

I dag säger man utlasad när arbetsgivarna slänger ut den visstidsanställde som börjar närma sig tolv månaders anställning för att den inte ska få företrädesrätt till anställning om företaget ska anställa. Syftet med lagen är att stärka de anställdas rätt till anställningstrygghet, men den får nu en helt annan effekt. 

Vissa frågor är det värt att ta en fajt om!