BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Teologen Joel Halldorf är inne på samma spår i en artikel i Expressen från förra veckan. Han skriver om hur universitet präglas av en slags poängjakt som gör det misstänkt likt spelet Pokémon Go. Att ekonomiska incitament riskerar att urholka kvalitet på både forskning och utbildning.

Han kritiserar bland annat att det är meriterande ju mer en forskare blir citerad, att det finns ekonomiska incitament att ha hög genomströmning på kurser. Det är lätt att hålla med om att en slags kvantifiering leder till bristande kvalitet. Att när kunskapen blir en mätbar vara riskerar den att förlora sin dimension av att vara just kunskap.

Liksom Dick Harrison menar Joel Halldorf att en förut rådande anda av bildning hotas av ekonomiseringen. När Joel Halldorf skriver att svenska universitet inte spenderar 50 miljarder på att ”personer vars arv eller miljö gjort dem studielämpliga ska mogna som människor” som en slags kritik blir jag lite misstänksam.

Att säga att universitet ska vara en plats för att särskilt lämpade personer ska mogna som människor passar in i ett bildningsideal men inte nödvändigtvis i ett kunskapsideal.

Självklart ska inte studenter vara fullärda när de börjar en utbildning. Det kan nog de flesta gå med på. Men lite mer kontroversiellt kanske det är att hävda att en student inte behöver ha några särskilda egenskaper som gör just hen mer lämpad för högre utbildning.

Jag minns när jag började plugga. Jag fattade ingenting. Examinationer och seminarier framstod som ett mysterium. Källhänvisningar, en korrekt notapparat och ett vedertaget språkbruk fanns inte i mitt blod. Man kan säga att jag med all önskvärd tydlighet uppvisade alla tecken på att sakna den där lämpligheten. Men trots denna brist kunde jag skaffa dessa kunskaper. Genom övning som innefattade att göra fel flera gånger om.

Klassiska bildningsideal i all ära. Men jag önskar att kritiken mot en ekonomisering inte var så konservativ.

Att den inte verkade längta tillbaka till ett universitet som var exklusivt, där bara en viss elit fick vistas. Det universitet som historikern och författaren Yvonne Hirdman skriver om i sin mycket läsvärda självbiografi, där outtalade regler fanns överallt och där det personliga (manliga) nätverket var en garant för en forskarkarriär.

Det kanske är att svära i kyrkan, men varför ska studenter nödvändigtvis ha kunskaper om grekiska lyriker, västvärldens klassiska filosofer eller allt där som bär den trygga stämpeln av bildning? Att en person är bildad i allmänhet säger ingenting om att just den människans eventuella fallenhet för att kunna lära sig saker. Säger ingenting om personens intresse av att tillgodogöra sig kunskap, om någon har struntat i att traggla sig igenom Phyrrodinas diktverk.

Att kunskapen ska kunna existera som en mätbar vara, där studenter investerar i en utbildning och forskarkarriär byggs på säljbarhet går inte bara emot ett klassiskt bildningsideal. Det går emot kunskapens själva natur, som ärvkollektiv.

Få upptäckter eller revolutionerande tankar har kommit ur en ensams persons geni. De har ofta varit resultatet av många människors enträgna arbete. Som forskare inser du snabbt att du inte klarar dig själv. Att den där boken eller artikeln inte låter sig skrivas utan att andra är delaktiga. När vi pratar om framtiden för svenska universitet skulle jag vilja att vi pratade om hur kunskap kan vara så tillgänglig som möjlig.

Hur universitetet ska vara en så öppen och tillgänglig plats som möjligt. När det gäller just kunskap är jag tämligen övertygad att ju fler kockar desto bättre soppa.