Skolungdomarna och deras familjer står samlade i skolan. Rektorn håller ett lite för långt tal som ingen kommer att minnas, säger något om att alla borde läsa en bok. Några elever uppträder med sång och dans och föräldrarna blir alltmer otåliga. Lärarna ser ut att fantisera om flyget till Spanien.
Men det här året ser eleverna inte så glada ut som de brukar, som de borde. Många verkar nedstämda, ångestfyllda och uppgivna. Ögonen upplevs ha förlorat sitt ungdomliga glimmer, blicken påminner istället om den hos någon med långvarig depression.
Det är, trots allt, inte så konstigt. Vi vet att en del av ungdomarna kommer behöva jobba för att få ihop familjens ekonomi. En del kommer att driva omkring på gatorna, sysslolösa och riktningslösa. Andra kommer att introduceras till farliga umgängen de aldrig kommer kunna lämna.
Oron för att ungdomarna ska hamna snett har en tendens att väcka empati hos föräldrarna.
Någon börjar volontärarbeta på kommunens fritidsgård. En annan vill arrangera en festival för att skapa mer trygghet bland ungdomar. En tredje känner sig nästan lite hipp och cool som tränare för hormonstinna ungdomar i ett fotbollslag.
Det är fintatt den äldre generationen vill försöka göra livet lite enklare för dagens barn och unga. Men trygga vuxna är inte något att ta för givet.
Fyra av tio niondeklassare uppger att de någon gång blivit utsatta för våld av en vuxen. En tredjedel har någon gång blivit utsatt för våld av en förälder. Jag undrar vilka av eleverna på skolavslutningen som ingår i den statistiken.
Och ansvaret kan inte vila helt på vuxnas filantropiska drömprojekt. Barn och ungas uppgivenhet är ett politiskt misslyckande.
Den yngre generationen har sett ett helt samhälle förlora sin demokratiska gemenskap. De är elever i en skola som inte längre kan erbjuda kvalitativ utbildning. Och vilken framtid som väntar dem är högst osäkert. De förtjänar – behöver – mer än vuxnas krokodiltårar.
I skrivande stund har antalet ungdomar placerade på Sis-hem dubblerats från förra året. Den gamla skolans politiker önskar nog att en fritidsgård hade löst problemet. Många inser nog att det krävs något mer. Men ingen har modet att lösa misären i barnens egna hem.
Samma vuxna som vill framstå som hjältar i skinande rustning kan snabbt förvandlas till ett monster. Empatin byts mot rent förakt. Kanske avundas de ungdomens möjligheter, kanske ångrar man vad man gjorde av sina egna.
Flera politiska beslut har bidragit till ungdomars utsatta situation. Nu när arbetslösheten ökar i tusental väntar hundratals fall av barnaga rulla in till polisen.
Bara för att vuxna inte längre känner sig som försörjare och ser sina egna barn försöka bära upp familjens välfärd, finner de rättfärdighet i att lyfta handen.
Ungdomar blir inte kriminella, antisociala och bråkmakare för att de saknar något i skallen. Det är resultatet av en obrydd vuxenvärld som inte vill investera bort barn och ungas strukturella utmaningar.
Vi pratar skola, vård, kultur, jobb – allt – och kanske är det därför så lite händer. Det är för stort för att någon ska orka börja.
Nu är det snart dags för skolstart. Några klasskamrater kommer inte tillbaka efter sommaren. Andra är tillbaka med blåmärken i ansiktet. Rektorn sitter på sitt kontor och hoppas på att någon åtminstone läste en bok.
