Skolan lär ungdomar mer om hur man blir snajdiga entreprenörer än självständiga och trygga i arbetslivet. Stackars satar. För dem som lyckas få jobb väntar ett arbetsliv fyllt med risker och utnyttjande. Arbetsmiljöverket slog nyligen i rapporten ”Fokus på ungas arbetsmiljö” fast att unga löper större risk än andra att skada sig på jobbet, att de förväntas vara tillgängliga utanför arbetstid och lider av sömnproblem relaterade till arbetet. Var tredje ung kvinna har också blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Unga behöver facket, kanske mest av alla. Men i decennier har den fackliga organiseringsgraden sjunkit i det här landet. Ett av världens starkaste och mäktigaste fackliga fästen krymper. Och tydligast är det, och har varit länge, bland unga. Det har skrivits många rapporter om den stora frågan: ”Varför?”. 

Fackföreningsrörelsen har också länge varit smärtsamt medvetna om problematiken kring att majoriteten av alla unga inte kliver in i rörelsen. Ändå har trenden fortsatt. Varje ny generation väljer bort facket i större utsträckning, nästan som om det vore ärftligt. Andelen som går med i facket i en generation stannar också av kring 35-årsåldern. Den som inte gått med då, fortsätter troligen stå utanför. Är ungdomar och unga vuxna alldeles för individualistiska för facket, eller finns det en utbredd skepticism som står ivägen?

”Generationsskillnader i fackligt medlemskap 1956-2019”, en forskningsrapport från tankesmedjan Arena idé som kom för ett par år sedan och var den största i sitt slag, visade med all tydlighet att myten om att unga är ensamvargar som medvetet väljer bort facket är just det: En myt. Det saknas samband mellan individualistiska värderingar och liv i fackligt utanförskap. Dessutom saknar unga inte på något sätt förtroende för facket. Tvärtom, faktiskt. I studien undersökte man förtroendet för facket hos arbetskraft född efter 1990. Det var det största förtroendet av alla – och det hade dessutom ökat över tid. Facket är ”de goda”.

Samtidigt är det en överhängande del av de unga som kliver in på arbetsplatser runtom i landet som aldrig ens får frågan om de vill gå med i facket. Vem ska ta ansvar för att se till så att generation efter generation får förutsättningar att klara sig på arbetsmarknaden? Det debatterades det ihärdigt om på LO:s kongress för ett par veckor sedan. Och det kan säkert absolut vara facket själva, till viss del. Men det skulle knappast skada om den svenska skolan fokuserade lika mycket på att ha ett drägligt liv som arbetande, som på möjligheter att starta företag. Det första är trots allt en mänsklig rättighet, det andra är det inte.

I förlängningen riskerar dessutom den unga arbetskraftens bristande kunskaper kring fackliga rättigheter medverka till ytterligare en dimension av mörker. Den ena sidan av myntet är att arbetsmarknaden innehåller fler anställda som inte vet vad de har rätt till.

Den andra är att människor som startat företag också  saknar grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden är uppbyggd och vilka skyldigheter som behöver iakttas. När de sedan ska anställa andra för att utföra arbetet, blir de dåliga arbetsgivare. I vissa fall farliga. Sådana som bidrar till att fler skadas, slits ut, blir sjuka eller i värsta fall dör på sina arbetsplatser.

Utvecklingen måste vändas. Men då kommer vi tillbaka till grundfrågan. Hur?