Ett tag var Ericsson ett av världen tio största företag (i börsvärde) och hade kunnat köpa upp både Apple och Amazon. Det gjorde man nu inte år 2000, bolaget blev varken de digitala strömmarnas kung eller de gigantiska serverhallarnas kejsare, bolaget storsatsade istället gång på gång med stora dyra förvärv av konkurrenter. Det hela har slutat i tragedi och börsfall. Senast förra året gjorde Ericssons ledning en nedskrivning av ”goodwill”, alltså de icke existerande värdena man hade bokfört kring köpet av amerikanska Vonage, ett molnbolag som inte var värt de 60 miljarder ledningen satsade.

Samtidigt – i år – har Wallenberg börjat köpa alltmer b-aktier i bolaget, något är på gång och någon vet något som andra inte vet (vilket i och för sig är olagligt men hur ska man bevisa det?).

I Dagens Industris genomgång berättas om flera liknande sammanbrott historiskt men också om hur företaget hela tiden räddats av att ny teknik, framtagen av bolagets ingenjörer, skapat en ny marknad som gjort att ledningens försök att köpa sig ökad vinst den enkla vägen, inte blivit bolagets slutpunkt.

Ericsson har räddats av ny teknik, framtagen av de anställda i nära samarbete med deras kunder. Och i botten har hela tiden funnits offentlig sektor som gjort de stora beställningarna när något nytt är på gång.

Vi skulle inte ha dessa svenska mobilsystem om inte staten beställde nya system till det då nya stridsflygplanet Jag. Och vi skulle inte ha svenskt mobilsystem om inte Åke Lundqvist som ledare för Ericsson Radio System, vägrade följa ledningen och utvecklade det som sedan räddade företaget till att bli världens mobilteknikföretag. Ja, det här var under den tid då Ericssons toppchefer tänkte att man istället skulle bli störst på ”multimedia”, miljarder satsades och miljarder försvann.

Jag skrev själv om det här i en liknande undersökning som den Dagens Industri nu gjort, det här var på 90-talet då Ericsson började lägga ner de lönsamma svenska fabrikerna för att producera ”globalt”. Detta trots att bolaget alltid varit ett exportföretag med utveckling och produktion i Sverige. Över 90 procent av bolagets varor exporteras.

Det var inte dyr produktion som tvingade ledningen att börja focka personalen med industrikunnandet, det var tanken att det skulle pressa upp aktiekursen, marknaden skulle gilla tilltaget.

Marknaden såg igenom och Ericsson fick en ny resa av misslyckade affärer, men räddades av världens mobilexpansion.

Ville man kunde man se Ericsson som ett skolexempel på hur storföretag å ena sidan överlever genom ständig utveckling av personal och kunder i samspel, å andra sidan hur kortsiktiga och vinstjagande direktörer gamblar med miljarderna för att snabbt öka framgångsresan.

Litegrann som Apple, som dock tillslut insåg att man nog inte skulle tillverka en egen elbil. (Det kinesiska elbilsundret slår sönder alla sådana drömmar).

Det som Ericsson däremot utmärkt sig med är välbetalda toppchefer. Runt 500 miljoner kronor delar en liten chefsgrupp på i årliga ersättningar.

Men lägger vi samman alla dessa chefers insats, alla dessa misslyckade uppköp och nya ”marknader” man misslyckats med, blir summorna som förlorats obegripligt stora.

Man kan definitivt ifrågasätta svenska elitchefers prestationsförmåga, de får leda ett företag som är stabilt genom tusentals duktiga medarbetare som gnetar på, vad än styrelserummet diskuterar. De stora digitala motorvägarna som driver internet över hela världen är skapade av dessa ingenjörer, men de riktiga vinnarna blev de amerikanska techbolag som rider på motorvägarna med sina tjänster. 

Nu storköper alltså Wallenberg aktier i bolaget där man delar makten med Fredrik Lundberg, som har den makten via Handelsbanken. Wallenberg styr ju SEB. Två svenska storbankers ägare kontrollerar bolaget som bygger den digitala infrastrukturen.

Lite löntagarfonder skulle verkligen kunna göra nytta där.

Jag tror inte att de har en aning om vad de anställda egentligen gör.

Jag tror att de drömmer om snabba övertaganden av något som ska få aktiekursen att skena ännu en gång.

Hur man än diskuterar bolag som Ericsson är det svårt att inte se det sjuka i att stora bolag styrs så odemokratiskt och att maktens enda mål är kortsiktiga affärer för att spetsa bonusen.

Lite löntagarfonder skulle verkligen kunna göra nytta där.