Ett av dem är den gröna omställningen, som jag kommer att titta på med kritiska ögon. Och jag kommer särskilt att titta på arbetsgivarna, på företagen – men också det som lobbyistfirmor brukar kalla för “länken mellan politik och näringsliv”.

Vad är priset för de stora industrisatsningarna i norra Sverige? Är de företag som pratar högljutt om sitt hållbarhetsengagemang verkligen så hållbara som de påstår? Vilka sitter på dubbla stolar och bromsar omställningen? Är löften om satsningar räddningen eller dödsstöten för bruksorter som Borlänge och Robertsfors?

Engagemanget fick en skjuts när jag läste en text i Aftonbladet ledare: en intervju med ex-statsministern Stefan Löfven och hans engagemang för den gröna omställningen. Ingenstans nämns att han är konsult för public affairs-byrån Rud Pedersen. 

Rud Pedersen redovisar inte sina kunder, så vi vet inte vad Stefan Löfven har för uppdrag. Vi vet däremot att han absolut inte kallar sig lobbyist (det är vi dock andra som gör) och att han tycker att vapenindustrin är “intressant”.

Det är oklart om den man som talar så varmhjärtat om den gröna omställningen samtidigt utför konsultuppdrag åt företag som är allt annat än hållbara. 

Förhoppningsvis har jag eller någon annan grävt fram det lagom till släppet av självbiografin “Svetsare och statsminister” (inte “konsult”?) – som givetvis tajmas med Bokmässan.