När jag stiger upp på måndagsmorgonen har snön fallit. Ett tunt vitt täcke ligger över gården. Medan snön föll har ännu en sprängning skett.

Denna gång på en restaurang i Nacka. Sprängningarna som präglade januari fortsätter i februari. Det är som en farsot. 

Denna kris hade kunnat vara ett tillfälle för Ulf Kristersson att kliva fram som landsfader och statsman. Ena nationen. 

Det finns en stark enighet som han kunde tagit fasta på. Som skär utanpå klass, ursprung, partitillhörighet och om vi bor i stad eller landsbygd. Villaförort eller utsatt område.

Nämligen att ingen gillar de här sprängningarna. Alla vill att de ska ta slut. Utom ett antal kriminella, som utnyttjar springpojkar för att spränga portar på nätterna.

I denna enighet hade nog nästan vilket politiskt reformarbete som helst kunnat sjösättas. En Marshallplan mot brottslighet, med miljardsatsningar på förebyggande arbete, socialtjänst, minskad segregation och fler poliser i yttre tjänst.

Men Ulf valde något annat. I TV4:s Nyhetsmorgon tog han tillfället i akt att polarisera istället.

”Det handlar mycket om invandring” var budskapet från statsministern om sprängningarna.

Det är förstås fel i sak. Det är mycket sällan nyanlända som spränger och skjuter. Det är de barn samhället svek för femton, tjugo år sedan. De gängkriminella är svenska medborgare, har vuxit upp här och nu spränger de portar medan vi andra sover. 

Tankefiguren hänger bara ihop om man menar att andra, till och med tredje generationens invandrare, inte är ”riktiga” svenskar. 

Det är uppenbart en logik som fått fäste hos statsministern, när det gäller olika sorters problem. En figur man kan skylla dåliga Pisa-resultat och gängkriminalitet på. 

Mindre nogräknad kring svenskheten är Kristersson när det gäller framgångar. 

”Vår svenska OS-hjälte”, skrev Ulf Kristersson på Instagram – om stavhopparen Armand Duplantis. Helt och hållet uppvuxen i USA och som kämpar med svenskan i intervjuer.

Det råder för all del knappast något tankeförbud kring att diskutera invandringens storlek  och borde inte heller göra det. Men frågan kan inte användas för att abdikera från ansvar för de barn som växt upp här och nu begår brott. 

För nog har Ulf Kristersson ansvar, framförallt för vad som görs just nu. 

”Om det kommer in ständigt nya människor, som begår nya brott, då har vi inte chans att klara av det här”, sa statsministern i Nyhetsmorgon.

Det är samma statsminister som chocksänkt anslagen till regionerna samtidigt som han delat ut skattelättnader till riskkapitalister. Som bär ansvar för att Socialtjänsten väntar med tvångsinsatser, för barn och unga som riskerar att hamna i gängens klor, för att det saknas pengar.

Den statsminister som vägrar att hålla blocköverskridande samtal om sprängningarna och lägger 7 miljarder på rättsväsendet och 200 miljoner på brottsförebyggande åtgärder.

Hans partis historiska ansvar ska inte heller glömmas bort. Det är de moderatstyrda kommunerna som i alla år motsatt sig ett jämlikt flyktingmottagande, som med näbbar och klor (och detaljplaner) vägrat bygga hyresrätter och ägnat sig åt så kallad social dumpning på fattigare kommuner. 

Få har bidragit mer till den segregation vi nu ser konsekvenserna av. Lite självrannsakan hade varit på sin plats. 

Att komma tillrätta med problemen kommer att ta tid. Det är därför sammanhållning och enighet behövs. Ingen regering kommer att kunna fixa saken i en handvändning.

Det finns en enorm outnyttjad kraft i det svenska folkhemmet, som vi alla hade kunnat samlas kring. 

Men Ulf Kristersson valde att polarisera istället. Peka ut syndabockar. Invandrare. 

Jag tror hans tankar kretsar kring att vinna nästa val – inte att få ordning på Sverige.