Joakim Medin har rest till Ukraina många gånger sedan dess, för att rapportera om den föränderliga konflikten, för att kartlägga ryska brott mot folkrätten, för att skildra hur en nation påverkas av att aldrig kunna lita på att omvärldens stöd – ekonomiskt, militärt – är uthålligt och står över dagspolitikens skiftningar. Idag läser du flera nya reportage. Från underjordiska klassrum nära fronten, från technoklubbar både nära och galaxer från fronten. Alla dessa människor, drabbade av samma olustiga misstanke: Kriget kommer pågå, länge, kanske mycket länge, det blir vårt liv. 

Medverkar som reporter gör även Aleksandra Pogorzelska, som tidigare bland annat fångat efterspelet till massakern i Butja på ett sätt som gav mig kalla kårar. Denna gång talar hon med ukrainska vänsterprofilen Hanna Perekhoda:

”Vladimir Putin visade att det går att bryta ostraffat mot den internationella säkerhetsordningen. Imperialistiska makter drog slutsatsen att det går att lösa interna problem genom att starta ett krig.”

Varför gör Dagens ETC på nytt en specialtidning om Ukraina?

Svaret hittar du i det Hanna Perekhoda säger.

Svaret är att kriget definierar inte bara just nu utan även vår framtid.

Svaret är att kriget tvingar vänstern överallt att uppdatera sig. 

Nej, Sverige utgör inte undantaget.

Det måste ske – jag menar nog att det redan sker – för om en vänster vill vara relevant så ska den kunna besvara aktuella frågor med annat än gamla svar, som passar illa, eller som är direkt kränkande för att de blivit ohjälpligt frånsprungna av verkligheten.

Vissa har fortfarande svårt att förstå.

Ja, vi kan ha en debatt om Nato-medlemskap betyder.

Ja, vi kan problematisera den upprustning som genomförs.

Ja, vi kan kritisera Ukrainas ledning för att agera antifackligt.

Vi kan och ska.

Men:

Kriget förändrar allt. 

Precis allt.

Kriget gör samtidigt förra seklets slagord så väldigt malplacerade. 

Ryssland startade oprovocerat kriget.

Ryssland behövde inte, pressades inte.

Ryssland är en imperialistisk makt som försöker betvinga en suverän nation.

Ryssland är en diktatur som stjäl barn, våldtar kvinnor, utplånar hela städer, inrättar tortyrkammare där civila plågas, låter härdade legosoldater och dömda mördare skövla Ukraina. 

Ryssland är en tilltagande fascistisk stat vars avsikt är att först besegra Ukraina för att sedan kunna vända blicken, och mynningarna, mot andra grannar. 

Ryssland kommer inte att upphöra, aldrig med nuvarande ledning, och det här vansinniga projektet varken börjar eller slutar med president Vladimir Putin, för Kreml fungerar som en hydra där den innersta kretsen omges av ett perverterat parallellsamhälle som tjänar – och tjänar på – det som sker nu. Ett dödsbringande nätverk av lojaliteter och korruption. Dessutom förenade av den sortens radikaliserade syn på historien som Putin själv gett uttryck för i 20 år, med en nationalism som är så inpyrd i ödesmättnad och ultrapolariserade motsättningar att den liknar fantasierna om Tusenåriga kriget. 

Vänstern bör ha detta som utgångspunkt. 

Ryssland är förövare.

Konflikten är vår.

I solidaritet med det skändade Ukraina. 

I analysen att de ryska provokationerna och begären kryper allt närmare Östersjön, metodiskt, genom förberedande påverkansoperationer, genom en allt mer fokuserad krigsekonomi. 

Många bedömare ser Suwalkikorridoren som brännpunkten. Där det definitiva beslutet måste tas hur långt Putin-regimen ska tillåtas gå. Jag tror, tyvärr, att de kan ha rätt. 

Att välja sida under sådana omständigheter är inte att underkasta sig. Det är inte att tyst och passivt lojalisera sig med Nato eller Tidöregeringen. Det är inte heller att blunda när myndigheter börjar stämpla sin egen personal som förrädare, vilket Dagens ETC avslöjade i veckan.

Det är däremot att, efter snart 730 dagar av erövringskrig mot Ukraina, förstå att det som sker är oförsvarbart och med alla medel måste bekämpas. 

Det är att ta ansvar.

Sverige beväpnar Ukraina. Det är bra. Men vi borde tömma lagren, ge dem allt vi kan undvara. Innan det är för sent. Ryssland maler och maler och maler. Om inte Ukraina får mer vapen kommer man inte att orka stå emot. 

En ny logik gäller. 

Ska vänstern vilja krig? Med allt vad det innebär? 

Ja. Eller inte vilja krig, naturligtvis inte, för den som längtar dit är förlorad till ett annat slags drömmar. Men att acceptera uppkommet läge. Detta krig kommer inte plötsligt att upphöra, inte begränsa sig sig till Ukraina. 

Antingen stoppas Putin nu. Eller om några år när hans kampanj avancerat geografiskt, när fler länder befinner sig i Ukrainas situation. Eller inte alls. Det saknas alternativ. Och förhandlingsbordet är en hägring.

Det är skrämmande att förhålla sig till. Eskaleringen. Rysslands upprepade hot om kärnvapen. Rysslands förakt för liv: tjetjenska, syriska, ukrainska, sina egna. Rysslands allt mer kompakta interna mörker, likvideringen av Aleksej Navalnyj är senaste exemplet. 

Det kan verka hopplöst. 

En skugga över Europa som måste ha känts lika kvävande, säg, 1940. 

Inför det totalitäras brutalitet kan demokratin te sig spretig och vek. Just så som Putin – och andra högerhjärnor med undergångsfixering – älskar att framställa den. Väst som en politiskt depraverad pöl, väst som en benskör aristokrat som inte har mer att komma med än gamla minnen och könsneutrala toaletter. Han försöker suga in oss i förvriden propaganda. Han vill att vi ska tänka att motstånd är meningslöst, att nederlag för Ukraina och dess tillskyndare är den enda möjliga utkomsten. 

Men vi är många, helt säkert fler än före 24 februari 2022, som tagit till oss att vi möter en existentiell utmaning, att vad som sker hädanefter mycket beror på vår kapacitet att genomskåda den offerposition som Ryssland försöker tillskriva sig, och på om vi drar slutsatsen att vi är redo att göra de uppoffringar som kommer krävas för att tvinga tillbaka Putin från Ukraina och, förhoppningsvis, ge utrymme för andra krafter i Ryssland att fylla det tomrum som en totalt avklädd tyrann lämnar efter sig. 

(Själv har jag intervjuat Dominik, som – när han inte citerar franska filosofer – utför våghalsiga sabotage mot tågräls, telestationer, armékontor och annat som särskilt avslöjar att regimen som kan tyckas vara solid egentligen är sårbar: ”Diktatorn är livrädd för sitt eget folk. Jag tror att fler kommer att upptäcka det. Vi skapar sprickor”, säger han från hemlig ort, han som inte ens var född när Putin slog klorna i Ryssland.)

Ukrainas sak är vår.

Rysslands imperialism ska bekämpas.

Idag, imorgon, så länge det krävs av oss.

Det är denna ledarsidas övertygelse.

Inget litet åtagande för Sverige.

Det kommer med konsekvenser.

Men ändå helt nödvändigt.