Stora grupper av människor väntade inte på att radio eller tv eller mainstreammedier skulle fastställa vad som hänt; de samlades med hjälp av nätet, upprörda över att människor knivskurits efter en kvinnodemonstration den 8 mars; en manifestation bortom stormedias kontroll.
Det har också blivit tydligt under krisen i Ukraina. Förr fick man lita till vad politikerna och mainstreammedierna rapporterade eller sa. Nu lägger sig hela världen i rapportering, analyser och förd politik. Utrikeskorrespondenter blir motsagda av Twitterflöden, bloggar och smartphonebilder. Grunden till politiska ställningstaganden blir ifrågasatt: de påståendena håller inte!
Människor som aldrig får komma till tals i medierna skaffar sig egna kanaler för att nå ut. Makten avlyssnar oss med ”folkets underrättelsetjänst” eller andra sidan lyssnar tillbaka och lägger ut telefonsamtal på nätet, som turkiske premiärministern Erdogans samtal om sin sons miljoner eller EU:s Cathrine Ashtons samtal om vilka det egentligen var som sköt människor i Kiev, båda ytterligt känsliga ämnen. Eller franska expresidenten Sarkozys privata samtal, som bandades av en medhjälpare och nu läggs ut.
Maktens drakoniska övervakning av folken slår tillbaka och jag har en känsla av att de skickligaste hackarna inte står på maktens sida även om makten har större resurser och motståndets galjonsfigurer nu far otroligt illa: Julian Assange i exilinspärrning i London, Chelsea Manning i amerikanskt fängelse, Edward Snowden i motvillig exil i Ryssland och den modige Aaron Swartz, död i självmord.
Här är ett tips till svenska partier inför valet: Det parti som lovar att ge Edward Snowden asyl i Sverige kommer att få massor av röster av dem som egentligen givit upp om partipolitiken. (Vi kan smuggla över honom. Efter att ha studerat Finlands/Rysslands krig vet jag att det finns hemliga vägar.)
Carl Bildt, som chefar över den numera privatiserade, svenska utrikespolitiken har länge gett fingret åt hela den svenska journalistkåren med hjälp av Twitter och bloggerier. ”Jag gör vad mig behagar och ler åt alla (uttjänta, demokratiska) lagar.” Men i denna tid när maktöverbyggnaden är utsatt för ett vulkanutbrott á la Vesuvius år 79 efter vår tideräknings början, tack vare nätet, går han inte lika säker: Ukraina kan bli hans Pompeji. Jag vet inte varför han till denna grad hatar Ryssland. Vi avskyr alla vad Putin gör med Ryssland, men vi avskyr inte ”hela” Ryssland, rysshatet är dött. Inför maktöverbyggnaden – den där både Putin och Bildt ingår – är däremot ifrågasättandet alltmer påstridigt.
Jag vet inte om jag kan formulera detta på ett bra sätt, men jag ska försöka. Inte bara jag har en djup känsla av att när framför allt saudiarabier, något som tonades ner – de förvandlades till globala, muslimska terrorister – demolerade World Trade Center i New York möttes detta naturligtvis med total upprördhet av den amerikanska, republikanska ledningen, för att inte tala om det amerikanska folket; det var verkligen ett ohyggligt terrordåd. Men sådana som jag hade också en känsla av att det möttes av highfive hos den dåvarande neokonservativa Bush-regeringen: Äntligen! Äntligen har vi den fiende vi behöver! De borde ju, logiskt, ha angripit Saudiarabien, sina allierade, men de valde Afghanistan och Irak, som de länge önskat sätta dit, men inte haft någon anledning att starta krig emot. Äntligen fanns ett incitament och en möjlighet att uppvigla amerikanerna till att stödja dessa krig. Och som dagens krigsspel ser ut kan jag tänka mig att Atta och kompanis sista önskan var just detta; att USA skulle gå i den utlagda fälla som säger att makten alltid behöver fiender och krig för att behålla makten och att USA med hjälp av detta fasansfulla terrordåd ”skulle komma att visa sitt rätta ansikte.” Vilket många anser att de genast gjorde.
Carl Bildt verkar ha sett Ukrainakrisen som sitt World Trade Center. Nu skulle vi äntligen fatta att vi måste upprusta mot Ryssland och bestycka Gotland. Han använde rent Olof Palmeska ordvändningar när han kallade Viktor Janukovytj, Ukrainas president, för Quisling, landsförrädare. Det pinsamma var att en av hans idoler, Henry Kissinger i USA, tillhör dem som tycker att man bör stämma ner tonläget, ett riktigt präktigt underkännande av Carl Bildts väg. Vem, annat än några borgerliga ledarsidor, känner sig uppviglade av Carl Bildt?
Han lever i en borttynande värld, där makten ensam tilläts spela spelet och till makten räknar jag de tongivande medierna. Nu skakar överbyggnaden, som i en film av gamla hus som snart ska sprängas. Allt flyter, hela havet stormar, internet tjänar makten men också avväpningen av makten. Det råder informationsanarki och det tycker jag är bra.
Krig framstår allt mer som den bästa analys jag någonsin hört: ”kollektivt, manligt självskadebeteende” – fotbollshuliganer, MC-gäng, gatu-gäng och krig. När omvärlden lägger sig i, tack vare nätet, förvandlas makten från auktoritativa skyddsänglar till rent barnsliga maktspelare. Och det gäller både Putin och Bildt.
