Uganda är ett av världens fattigaste länder, men sägs ofta ha världens mest generösa flyktingpolitik. En omöjlig ekvation? Inte egentligen. I Uganda lever lokalinvånare och flyktingar sida vid sida, har samma rättigheter och skyldigheter och drar nytta av varandras kompetenser. Så långt ifrån Sverige och EU:s tillvägagångssätt man kan komma alltså.
Uganda har tagit emot 150 000 flyktingar per år i 50 år. I ett område stort som en 15-del av Sverige bor 135 000 flyktingar, nästan lika många som Sverige tog emot förra året. Men till skillnad från till exempel Sverige, där en asylsökande väntar i snitt 4,5 månader på uppehållstillstånd, får flyktingarna i Uganda omedelbart flyktingstatus och rätt att börja jobba och röra sig fritt över hela landet. Efter maximalt 21 dagar på ett asylboende tilldelas flyktingarna en jordlott, material till en hydda som de får bygga själva och matransoner från FN en gång i månaden. Meningen är att de ska bli självförsörjande i takt med att flyktingströmmen ökar och matransonerna minskar.
Och det fantastiska är att det funkar. Visst, Uganda är långt ifrån paradiset på jorden. Det är obeskrivligt fattigt och livet är, oavsett om du är flykting eller inte, mycket hårt och orättvist. Trots detta lever flyktingar och lokalbefolkningen på samma villkor. Ingen utsätter dem för hatbrott eller bränner ner deras hyddor. Tvärtom är ugandierna överlag positivt inställda till de nya invånarna, vars närvaro bidrar till fler jobbmöjligheter. Och då ska man ha i åtanke att relationen mellan olika folkgrupper, till exempel sydsudaneser och ugandier, har varit långt ifrån bra många gånger.
Det är omöjligt att inte jämföra Ugandas flyktingpolitik med Sveriges och EU:s. Hur kan fattiga Uganda fortsätta att fungera med öppna gränser, medan rika EU faller ihop av samma tryck? Givetvis går det inte att tillämpa exakt samma strategi i Sverige som i Uganda. Det blir svårt att få bygglov till 150 000 hyddor och vårt överlag kalla klimat försvårar för självhushållning, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Inte heller behövs chaufförer som kör runt NGO-personal eller hotell som huserar hjälparbetare. Än.
Rent ekonomiskt och planmässigt har vi dock alla möjligheter i världen att ta emot så många flyktingar som vi gör. Det är integrationen det är fel på. Det första vi gör med en flykting är att passivisera hen och placera hen i en beroendeställning. Dels borde kraven på flyktingarna att bli ”självförsörjande” vara högre, dels borde vi ställa större krav på svensk flyktingpolitik att inte sätta folk i en beroendeposition. Varför ska det vara så svårt att sluta se flyktingarna som ett hot, bortsett från de som beter sig illa naturligtvis, och i stället se dem som en tillgång? Det är inte bara våldtäktsmän och terrorister som flyr, även läkare, lärare och ingenjörer behöver en fristad. Det vet Uganda. Dessvärre inte Sverige.