Vid sidan av sommarens mest uppmärksammade mänskliga och politiska draman sker en annan katastrof, mindre omskriven men lika fruktansvärd för de drabbade. I våras larmade föräldrar och vårdpersonal om de växande köerna i Barn- och ungdomspsykiatrin (Bup).
Personalbrist har tvingat landstinget att stänga mottagningarna i Tierp och Enköping, vilket i sin tur leder till ett så stort tryck på Akademiskas Bup-mottagning att personal säger upp sig där – personal som i sin tur är mycket svår att ersätta. En anledning till situationen är att Uppsala har halkat efter i löneutvecklingen jämfört med angränsande län.
Men det går att bryta den här onda cirkeln. Staten har tillfört 280 extramiljoner till ungas psykiska hälsa, till exempel för bättre öppettider på ungdomsmottagningar.
Mer behövs. Det är dags att se den psykiska ohälsan bland unga som den folkhälsofråga det är. Det måste finnas snabba vägar in i vården, det ska inte vara i absolut sista minuten som insatsen sätts in. Det ska inte vara upp till envisa och stridbara föräldrar om barn ska få hjälp.
Allting måste helt enkelt bli enklare. Inte bara institutionellt, utan också mentalt hos många samhällsaktörer. De unga Uppsalaborna Siri Strand och Emma Westas Rödin poddar i ”Pillerpodden” och föreläser över hela landet. Deras grundtes är att tabun och myter kring psykisk ohälsa och självmord försämrar ungas möjlighet att nå hjälp. Det mest effektiva sättet att förebygga psykisk ohälsa är att tala öppet om frågorna. Men skolpersonal tycker att de saknar kunskapen som krävs för att göra det.
Så det krävs ett omtag som inte bara handlar om att tillföra resurser, även om det också behövs, utan om en allmän beredskap att ta itu med ämnet. Bekämpa tabut. Utbildning, diskussion och avdramatisering. Problemet är stort men utmaningen är inspirerande.
Det finns så mycket som inte är prövat. Siri Strand och Emma Westas Rödin startade samtalsgrupper på Rosendalsgymnasiet, för att komplettera elevhälsan och avlasta skolpersonalen. Fem timmars samtal om psykisk hälsa räckte för att deltagarna skulle må bättre, öka sin närvaro på lektionerna och göra bättre ifrån sig i skolan. Det är inte en lösning på problemet, men ett nät av kompletterande insatser kan göra stor skillnad.
Med enkla medel kan man uppnå mycket, i ett tidigt skede. Det sparar pengar, men framför allt lidande.