Mörkret tätnade när bilen rörde sig genom det nedsläckta svenska höstlandskapet. Jag knappade in en kort betraktelse på Twitter:
I klassamhällen
utan vägar ut
målar till slut
de högerextrema
en dörr på muren
och många tror
att den leder ut.
KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
Skuggorna från den tyska historien vilar fortfarande över all tysk samtid och Tyskland är samtidigt Europas mäktigaste nation.
Trots att tysk kulturpåverkan på omvärlden varit ganska svag ända sedan andra världskrigets slut så är det i Tyskland makten över så mycket av nuet och framtiden finns. Det är tyskt ekonomiskt-politiskt tänkande som utgör garanten för den åtstramningspolitik som styr EU.
Att det högerextrema partiet Alternativ för Tyskland (AfD) blir tredje största partiet i förbundsdagsvalet och samlar runt 13 procent av väljarna skakar inte på något omedelbart sätt den politiska makten i landet.
Angela Merkel kommer att regera vidare och ingenting tyder på att AfD släpps in i något som helst regeringsutövande. Inte ens börserna blev särskilt oroade. De gick till och med upp lite. Finansvärlden litar på att den doktrinära tyska marknadsekonomin fortsätter som tidigare.
I en vallokalsundersökning menade en förkrossande majoritet på 86 procent av väljarna att AfD inte klarat av att avgränsa sig mot högerextremismen. Mycket av röstandet på detta extremparti måste därför förklaras som proteströster mot en demokrati där det inte funnits någon opposition och ingen tydlig höger-vänsterskala på grund av att social-demokrater och kristdemokrater samregerat i en storkoalition.
Men det har en särskilt innebörd när det just i detta Tyskland, med sin nazistiska historia och sin ekonomiska maktposition, träder fram ett högerextremt parti som är både islamofobt och hyser antisemitiska drag. Islamofobin är naturligtvis det mest utmärkande för partiet. Partiet som från början var inriktat på eurokritik började växa under de stora migrationsströmmarna i spåren av Syrienkriget 2015. Men de förskräckande inslagen av antisemitism finns där också. Företrädare för AfD har otroligt nog hävdat att tyskar borde få vara stolta över tyska soldaters insatser under Andra världskriget.
Skuggor och mörker. De båda ännu inte sammanläkta halvorna av det en gång delade Tyskland bär också på ärren efter kommunismen. AfD erövrade i delar av östra Tyskland en tredjedel av rösterna, mycket beroende på att arbetslöshet och social otrygghet där så mycket starkare präglar livsvillkoren.
En stor del av arbetarklassen, särskilt männen, har attraherats av AfD. De har sugits ner i den xenofoba virveln. I ett läge där vänster-högerskalan blivit nästan osynlig i tysk politik tar ett annat starkt narrativ över: Invandringen och rädslan för islamisering.
Där vänster-högerkonflikten försvagas, där växer högerextremismen. Så ser den ständiga lärdomen ut.
Särskilt illa är den problematiken i Tyskland. Den kommunistiska närhistorien blockerar en annan, progressiv politisk utveckling i landet.
Det är en tragedi att socialdemokratin, de gröna och vänsterpartiet Die Linke aldrig vågat påbörja ett samarbete. I valet 2013 blev den rödgröna konstellationen sammanlagt större än Merkels CDU/CSU (42,7 procent av rösterna mot 41,5 procent). Bara tanken att Tyskland, den mäktigaste nationen i Europa, faktiskt hade kunnat styras av en rödgrön regering är svindlande.
Att det framstod som otänkbart bottnar i den tyska närhistorien: Die Linke, bildat 2007, har haft för starka kopplingar till det forna DDR. I praktiken har partiet dock snarast ett klassiskt vänstersocialdemokratiskt program. 2005 tog socialdemokraten Oskar Lafontaine, dåvarande finansminister i Gerhard Schröders regering, klivet över till den vänsterplattform som snart skulle kalla sig die Linke. Han var kritisk mot de hårdföra nyliberala reformer som socialdemokratin genomförde – och som lade den dystra grunden till att SPD mist så mycket av sitt väljarstöd.
Högerextremismen växer när de stora, etablerade partierna inte längre rymmer den centrala höger-vänsterkonfikten och det blir oerhört tydligt i den tyska politiken. AfD:s framgång rubbar inte tyska regeringars politik framöver. Men partiets framgång riskerar att ge livsfarlig inspiration till Europas övriga högerextrema rörelser framöver.
Tyskland behöver en vänster-högerkonflikt. Europa och världen behöver ett Tyskland som vågar den konflikten. Det strömmar ljus ur den konflikten för att den talar universellt om ojämlikhet och klassklyftor. Den nersläckta höger-vänsterskalan gör nu istället många tyskar, som egentligen har allt att vinna på vänsterpolitik, till rädda reaktionärer.
