Som sagt, det är en grotesk text.

Så varför underbar?

Läs den högt – genom alla anakronistiska vändningar, genom alla nedlåtande passager – och det du hör är dinosauriens sista sång. Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.

Att han nu tror att det ska bära med snille och smak, med att smutskasta Akademiens första kvinnliga sekreterare, utan att han med ett ord nämner vad detta bottnar i, nämligen att ledamoten Katarina Frostensons make – den så kallade kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, nära vän till Engdahl – anklagas för multipla övergrepp kopplade till den kulturklubb som Akademien fortlöpande finansierat.

Han har naturligtvis tagit in Matilda Gustavssons avslöjande reportage (Dagens Nyheter, 21/11 2017) där kvinnor vittnar om predatoriskt utnyttjande och sadism.

”Hans röst finns kvar i mitt huvud. Jag undviker folkmassor, klubbar, att åka tunnelbana sent på kvällen eller att befinna mig på platser där någon skulle kunna skada mig”, säger en av dem.

Det kan inte ha kommit som en chock. Möjligen publiceringen, men inte dess innehåll. Arnault och Engdahl har varit förenade av det slags maskulina samvaro – och maktutövande – som är nav för Engdahls dödsdömda, patriarkala värld.

Deras relation, och Engdahls inskränkta mentalitet, framkom då Björn af Kleen porträtterade honom (Dagens Nyheter, 26/3 2016).

”Han (Arnault) lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om (kulturklubben) Forum till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen!” berättar Engdahl.

Han minns sina manliga mentorer. Det han beskriver är kärlek, ett beroende, en obruten linje av intellekt som fostrats homosocialt.

Men ändå, fräsandet som stiger över horisonten, kometen som nalkas:

”Att kvinnor mer samarbetar och relaterar till varandra idag. Förr skulle de till varje pris vara rivaler och det var praktiskt för män: man behövde aldrig befara att tjejerna skulle gadda ihop sig.”

Sedan, plötsligt en dag bryter 18 kvinnor tystnaden.

Så oförskämt.

Samtidigt styr en annan kvinna Akademien, utan vilken han vore ingen, förpassad längst ner i lådan för kvarglömt. Där skulle han bli liggande. Rister till, pendlar ensam mellan det konservativt misogyna och det barnsligt studentikosa. Som han alltid gör. Kvinnor är ”egendomligheter” och ”förtjusande”. När han är på gott humör.

Jag läser om Ebba Witt-Brattströms bok ”Århundradets kärlekskrig”. Hon var gift med Engdahl. Det är hon inte längre. Hon skriver om en man som är så rädd, så rädd. Under sitt fjälliga skinn är han obefintlig.

Han sa: Ja ja ja.
Du får mig väl till slut
dithän du vill:
total avmytologisering.

Han svarade på den boken, Engdahl, med en samling aforismer – ”Den sista grisen” – som fungerar som ett manifest. För den sista grisen. För den sista skräcködlan.

Han skriver:

”I en ung kvinnas sinne finns det ett innersta rum, och detta centrum är tomt, hon är inte ens själv där. Hon sitter utanför och väntar på att någon skall fylla det.”

Han skriver:

”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen.”

Tyrannosaurus testamente.

Kometen kommer.

Allt brinner. Sedan förmörkas hans himmel.

Så sjung du din sång, Horace.

Snart kommer ingen längre att lyssna. Ur askan reser sig något nytt som du inte alls förstår, som du aldrig kommer kunna navigera.