Nytt år, nytt val. Eller extraval, omval, nyval? Jag föredrar nog att kalla det för omval, i bemärkelsen att det är dags att göra om och göra rätt. Jag tror att vi har goda möjligheter att organisera oss och vara slagkraftiga, men det förutsätter att vi vågar rannsaka oss själva och lär av våra misstag i den förra valrörelsen. Alltså, ägnar oss åt konsten att tänka efter före.
Med omvalet runt hörnet kan det vara bra att ha i åtanke att vi misslyckades. Våra positioner är procentuellt oförändrade sedan 2010 och detta trots åtta år av borgerligt styre. Det är ohederligt att påstå att vi gjorde ett bra val bara för att Alliansen gjorde ett uselt. Och lite okonstruktivt för oss i ”vänstern” att slå oss för bröstet när vår politik uppenbarligen inte är så självklar som vi hade trott. Vår rödgröna självbild är ett litet hinder här. Dels för att den är splittrad men främst för att den lider av dålig självinsikt.
De enda som har legitim rätt att fira är sorgligt nog SD. De gjorde ett succéval och har med god hjälp av en dumborgerlig borgerlighet skakat om fundamentet i svensk politik. Så nu sitter rasisterna med trumf på hand medan vänstern försöker reda ut en intern identitetskris och högern tramsar vidare.
Jag blir heligt förbannad över att tvingas se Björn Söder som riksdagens talman, över SD:s väntat rasistiska budgetförklaring och över deras envetet trotsiga småpojksinställning. Nu går vi snart in i omvalet med ett SD med hybris som faktiskt har visat sig vara skickliga strateger. Och de kommer att fortsätta göra allt för att vi ska dansa efter deras pipa.
Det är lätt att förtvivla och fråga sig hur ett så onormalt parti kunde normaliseras till den graden. Den klentrogna (men högst förståeliga) reaktionen blir att vi gör allt för att förklara vad SD är och varför. Länge har debatten om vem själva ”sverigedemokraten” är pågått, inte sällan laddad med klassförakt och kryddad med von oben-kommentarer om väljarkåren. Men de har 13 procent så det kanske inte finns någon gyllene stereotyp som gifter sig med vår förklaringsmodell.
Och ärligen tror jag inte att det spelar någon större roll om vi kallar SD för fascister, halv-fascister, rasister eller nynazister. Eller idioter. Det kanske känns lite bättre för oss, men med valresultatet i ryggen verkar det vara en misslyckad strategi av akademisk betydelse. Kanske bör vi fundera på huruvida vi är mest angelägna om att definiera SD för att kunna motarbeta dem effektivt eller om det är för att försvara bilden av vår egen fingerljumma humanism.
Om vi låter den här valrörelsen bli en ”debatt” om alla människors lika värde bjuder vi in SD och sätter en tvångströja på oss själva. Då får ju SD, som inte riktigt tycker det, en helt egen planhalva medan vi får trängas bland floskler och klumpas ihop med övriga icke-rasistiska partier. Jag skulle kalla det ett väldigt olyckligt scenario.
Vad vi behöver är politiskt mod och en debatt som klargör skillnaderna mellan vänster- och högerpolitik. Den debatten vinner vi när vi har gjort upp med vår självbild och kan presentera ett tydligare socialistiskt alternativ. Det ser jag verkligen fram emot.
