Det som hänt på 20 år är att tre har blivit två. Familjen Wallenberg är mäktigast, och har som enda kapitalutmanare Fredrik Lundberg. Den tredje gruppen, familjen Stenbeck, har förlorat allt inflytande och förpassats till vanlig spekulation på den globala marknaden.
Den svenska kapitalismen är speciell på så sätt att de ledande företagsägarna också äger de mäktigaste bankerna: SEB respektive Handelsbanken. Och den börs de dominerar handlar om tusentals miljarder kronor som bara har passiva ägare.
Det är enskilda småsparare, löntagares avtalsfonder, medborgarnas försäkringsbolag, offentliga fonder (alltså skattebetalarnas pengar) och, som grädde på moset, våra pensionspengar, samlade i särskilda fonder.
Den svenska börsen är en framgångssaga. År från år pumpas det in mer pengar i en ganska liten börs och huvudmotorn till börsens långsiktiga ökning är just att mer pengar köper aktier som andra redan äger.
Att två ägare har den dominerande makten innebär att det är två grupper som aktivt jobbar med att påverka politiken, organisera de samlade kapitalägarna i arbetsgivarorganisationer och företräda Sverige internationellt vad gäller den verkliga utrikespolitiken, alltså den som handlar om affärer.
Ett enkelt exempel är att sex Wallenbergschefer åkte till Turkiet 2022 i en delegation för förhandlingar om olika affärer, samtidigt som regeringen pratade Nato-anslutning. Ja, det är mest Wallenberg som syns, men Handelsbankssfären är ingen liten rotaryklubb.
Det finns fler exempel på maktspelarnas påverkan. De absurda förslagen om statligt finansierad kärnkraft som sedan ska ägas av privata industriaktörer skulle aldrig ha tagits fram om inte Wallenberg före valet påbörjat en egen kampanj för just det.
Vilken kapitalist gillar att andra ägare får större makt och resurser?
Motståndet mot statligt riskkapital till omställningsprojekten i norra Sverige handlar inte om hat mot Norrland, utan om att de väldiga projekten riskerar locka till sig ännu mer av vårt gemensamma kapital, som då inte lika ymnigt flödar till börsen. Och vilken kapitalist gillar att andra ägare får större makt och resurser? Inga. Framförallt inte om de andra ägarna är det offentliga.
Vill man förstå vad som händer med snällare skatter till riskkapitalister så räcker det med att förstå att riskkapitalbolaget EQT till stor del bygger på Wallenbergs direktörer och deras nätverk. Vill man förstå den svenska flygpolitiken kan man börja se ”näringslivets behov” som synonymt med de två maktsfärernas behov.
Om någon undrar varför det inte blir någon reglering och stopp på vinstuttag ur privata skolor trots att en förkrossande majoritet vill ha det, bör man veta att Wallenberg tassade in i friskolemarknaden och var aktiv ägare under uppbyggnadsåren via bolaget EQT.
Och skulle landet verkligen ha hållit igång ett projekt som JAS om inte en aktör väldigt envist och ständigt lagt sin lobbykraft på det. Därefter har före detta ministrar blivit viktiga personer på lönelistan.
Wallenberg och Lundberg styr inte Sverige. Men den samlade borgerliga makten anpassar sig efter deras behov. Men varifrån kommer egentligen pengarna till denna makt?
Det är ju inte så att tillfälliga affärer eller spekulationssegrar banat vägen för en tvåfamiljenation som den vi lever i. Visst, det sker ett stadigt flöde av nya offentliga pengar till börs och finansmarknad, men det svarar inte på frågan varför så få blivit så rika på så mångas arbete.
Det finns en motor som jobbar långsamt för att stadigt öka klyftorna i samhället.
Det finns en motor som jobbar långsamt för att stadigt öka klyftorna i samhället. För att se den måste vi söka lite lägre ner, inte högre upp som man brukar göra i ekonomiska diskussioner. Längre ner finns svaren: vid varje köksbord och på varje arbetsplats.
I det pågående arbetet med uppdateringen av Ekonomihandboken, min och Sten Ljunggrens stora genomgång av ekonomin, hittar vi den verkliga motorn bakom hur de rika blir så extremt rika. Det handlar inte bara om de skattesänkningar som gjorts för bolag, på förmögenhet och för höginkomsttagare.
Nej, för att se den stora förändringen måste vi titta på klassiskt sätt. Det är att gå tillbaka till rådata precis som de första marxisterna gjorde. Och då ser vi hur den stora men långsamma förändringen handlar om att mer av produktionen blir vinst och allt mindre blir lön. Den eviga klassfrågan.
När produktionens överskott blir vinst så slår skattesänkningarna till: det är ju mycket lägre skatt på vinster än på löntagarnas inkomster som ger det offentliga sociala avgifter, inkomstskatt och moms.
Totalt handlar det här om väldiga summor. Hade vi behållit den relation mellan vinster och löner som gällde 1985 (då vinsterna inte på något sätt var låga) så blir förändringen enorm. Faktiskt har vi gemensamt förlorat 2 623 miljarder kronor sedan 1985, som med bevarad löneandel och vanlig inkomstskatt annars hade kommit in till det offentliga.
Summan är priset vi alla betalar för den vinstansamling som skapats och tillslut inneburit att två familjer äger företagarmakten. Det här är nästan feodalt i sin absurditet.
Så vad kan man göra för att skapa en mer jämlik ekonomi? Svaret är kraftiga lönekamper.
Ja, Wallenberg och Lundberg kommer att klaga. De kommer att hota om att lämna landet. Men ingenstans på jorden finns en plats att flytta till där de kan få samma makt som de har i Sverige.
