Den gränslösa rikedomens främsta årstid är sommaren. Vräkiga utlandsresor – ibland flera, skimrande lyxkonsumtion och möjligheten att fly iväg till båtar och andra bostäder. Statistiska Centralbyrån, SCB, publicerade nyligen en statistiknyhet om skillnader i barns tillgång till fritidshus:
"I Stockholm har över 75 procent av barnen som bor i Brommaområdena Höglandet och Äppelviken eller på Djurgården tillgång till fritidshus. I miljonprogramsområdena Rinkeby, Tensta och Husby har 1–3 procent av barnen tillgång till fritidshus."
För hela riket är det så att bland barn födda i Sverige har 46 procent tillgång till ett fritidshus, medan samma siffra för barn med utländsk bakgrund är 4 procent. Skillnaden återkommer i andra ekonomiska områden som rör barn och unga och den statistiska linjen kan ofta sammanfattas i: om du är född utomlands eller har föräldrar med utländsk bakgrund är det betydligt vanligare att du har det sämre. År 2018 var låg ekonomisk standard mer än tre gånger så vanligt bland barn födda utanför Europa som bland barn födda i Sverige.
Majblomman och Rädda Barnen är två organisationer som räknar på samma sätt. Deras fattigdomsmått omfattar barn i familjer med antingen låg inkomststandard, med försörjningsstöd eller med både låg inkomststandard och försörjningsstöd. Med låg inkomststandard räcker inte pengarna till nödvändigheter som el, kläder, mat och kollektivtrafik. Totalt handlar det om 9,3 procent – eller 183 000 barn. För de barnen saknas ofta utrymme för fritidsintressen som kostar (som de flesta gör), plats att läsa läxor och möjligheten att ta sig längre bort än grannorten. Det är tusentals barn som tror att samhället skiter i dem och att deras åsikter inte räknas, och det är barn som säger att de inte vill när de egentligen inte har råd. Fattigdom är sten i fickorna på barn som ska hoppa och leka.
Var tror du att fattigdom och utsatthet kommer ifrån? Om omfattningen av den ekonomiska familjepolitiken hade följt samma nivå som vid millennieskiftet skulle den vara flera miljarder högre idag. Och verkligheten struntar i att vi redan har offentliga målsättningar om alla barns rätt att växa upp under ekonomiskt rimliga villkor. Landets lagstiftare har länge lovat ett stopp på barnvräkningar. Sedan år 2008 räknar Kronofogden till 6 776 vräkningar där barn har varit inblandade – med hela 449 vräkningar under pandemiåret 2020. I över majoriteten av vräkningarna bor barnen hos en ensamstående förälder, nästan alltid mamman. Och 40 procent av förra årets barnvräkningar gäller skulder på 10 000 kronor eller mindre. Det politiska misslyckandet kan knappt bli mer uppenbart, med enorma sociala konsekvenser för individer och samhällen som följd.
I USA har Poor Peoples Campaign återuppstått, en semi-religiös och progressiv spjutspetskampanj som kämpar för fattigas rätt i samhället. De själva kallar det en moralisk revolution och vill bland annat mobilisera den politiska och sociala kraften hos landets flera miljoner låginkomsttagare. Och det finns likheter med Sverige. Även här är röstsiffrorna i valen lägst i förorten och arbetarklassområden (i norra Biskopsgården röstade 44 procent i förra valet) och var femte LO-förälder uppger att barnomsorgen sällan eller aldrig är öppen när de jobbar. En svensk Fattigkampanj skulle vara en välbehövd brandfackla i kontrast till det töntiga kulturkrig som högern för.
Ekonomisk utjämning är en vacker och beundransvärd politisk vandringsled. Några bra steg som alla redan vet om är att höja och indexera riktade stöd, kraftigt stärka arbetet med skuldsatta hushåll, och självklart stoppa varenda vräkning – för barn som för vuxna. Det som ska till är gratis busskort för att inte fastna på en plats, utökad kulturskola med lärare och lokaler, och tillgängliga fritids- och lovaktiviteter för alla. Där och då ser vi åtminstone skymten av den enda rättvisa framtidslinjen för de yngsta.
Fattiga barn vet att de är fattiga och tar ofta ett tungt ansvar för familjens ekonomi. Det är inte fritidshusen som avgör här, även om de fortsätter att påminna om en helt annan värld.
