När Socialdemokraterna samlades till kongress i våras var det under parollen ”trygghet i en ny tid”. I skuggan av en uppflammande samhällsdebatt om brottslighet i storstädernas förorter och det då helt aktuella terrordådet på Drottninggatan i Stockholm hamnade mycket av fokus på en viss typ av trygghet. Fler poliser, skärpta straff, hårdare tag.
Det finns givetvis de som vill få det till en högergir eller signalpolitik. Men terrorism är en realitet i dagens Europa. Den politiker som inte tar det på allvar förtjänar inte att få förnyat förtroende.
Krafttag mot brottslighet i förorterna handlar inte heller om att blidka någon som sitter långt från händelsernas centrum och förfasar sig över ”no-go-zoner”. Det handlar om de som bor i de utsatta områdena och som faktiskt drabbas. Där oroligheter och kriminalitet är något som påverkar den egna vardagen och tryggheten. Den politiker som inte tar det på allvar förtjänar inte deras förtroende när det är dags för val. Och för Socialdemokraterna handlar det om kärnväljare.
När Stefan Löfven valde bort Almedalen för att i stället resa runt i Sverige var budskapet i stor utsträckning detsamma. Hoten mot tryggheten var brottslighet och terrorism. Men det kompletterades med de stora behoven i vård, skola och omsorg som också måste åtgärdas för att människor ska känna trygghet.
Trygghet i en ny tid måste dock handla om mer än större batonger och fler övervakningskameror. Det måste till och med handla om mer än fler undersköterskor och lärare. Den upplevda otryggheten har även andra dimensioner.
I en dynamisk och föränderlig ekonomi kommer arbetstillfällen att försvinna och tillkomma. För samhället som helhet är det sannolikt bra, men för den enskilde kan det vara ett hårt slag. Tuffa arbetsförhållanden leder också till utbrändhet och slitna kroppar. Det ska givetvis i största möjliga mån förebyggas, men man kan även drabbas av sjukdom som är helt orelaterad till arbetslivet. Därför måste samhället också erbjuda skyddsnät som fångar upp de som förlorar jobbet eller blir sjuka och ger möjlighet att studsa tillbaka in i arbetslivet.
Fredrik Reinfeldt talade på sin tid om att värna välfärdens kärna – vård, skola, omsorg – samtidigt som hans borgerliga regering gjorde sitt bästa för att skrapa bort välfärdens fruktkött, socialförsäkringarna. Arbetslöshetsförsäkringen försämrades och fördyrades. I sjukförsäkringen infördes en bortre gräns, som om man på förhand kan avgöra hur länge en person är sjuk.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen har genomfört reformer som pekar åt rätt håll. Taket i arbetslöshetsförsäkringen har höjts och den bortre gränsen i sjukförsäkringen har tagits bort. Men det är inte tillräckligt, fortfarande är bristerna uppenbara.
Framför allt framstår sjukförsäkringen som ett sorgebarn. Fortfarande får fackliga företrädare runt om i landet samtal från sjuka medlemmar som hotas av utförsäkring av Försäkringskassan. De tidsgränser där arbetsförmågan ska prövas är rättsosäkra. Prövningarnas utfall går inte att förutse då tillämpningen av reglerna kan se olika ut. Dessutom har det under de senaste åren blivit svårare att få sjukpenning. Antalet avslag och indragningar har ökat och väntetiden för att få sitt ärende omprövat har blivit orimligt lång. En väntetid där många dessutom får sin sjukpenning indragen. För den enskilde kan det innebära ekonomisk katastrof.
Socialdemokratin har aldrig handlat om att tycka synd om folk. Den har i slutändan alltid handlat om stabila försäkringssystem. En praktisk förståelse för att det finns sådant vi inte klarar på egen hand, men som vi kan lösa om vi samarbetar, bidrar efter förmåga och får efter behov. Socialförsäkringssystemen är juvelen i den socialdemokratiska välfärdens krona. Om man vill ha trygghet i en ny tid måste man putsa juvelen. Det duger inte att ersätta den med en slipad glasbit som är nästan lika fin.