När jag var ung kunde man höra folk säga ”men vem skulle vilja köpa en japansk bil?”. Myterna om de usla japanska bilarna spreds snabbt. Det var Volvo och Saab som var ”riktiga bilar”, och så jänkarnas förstås. Franska bilar påstods ”bara rosta” och italienska fick man som normalsvensk ung man ”inte plats i”.
I dag är Toyota världens största bilproducent. Japanska bilar har fin kvalitet, och det enda som är orsaken till att de hotas är att de förnekat att fordonsflottan behöver bli elektrisk. De halkar snabbt efter de kinesiska bilmärkena på den fronten.
Den hånfulla rasismen mot andra länders produkter kom på skam vad gäller Japan. Ändå upprepas samma försök till hånfullhet idag när kinesisk ingenjörskonst och produktion ska nedvärderas för att skydda marknaderna i västvärlden.
För tio år sedan kunde okunskapen om vad som händer i ett land som Kina kanske förklara en del av myterna, men mest var det vardaglig, hånfull rasism – som väst nu får äta upp. Ja, kanske klarar sig Göteborg och Volvo när andra producenter har det kämpigt, men det beror i så fall bara på att Volvo är en kinesisk bil numera.
Det här gäller inte bara bilar, tåg och energi. Det enda land som på allvar utmanar den amerikanska dominansen vad gäller AI, läkemedel, robotar, sociala medier, smartphones, nanomaterial och forskning är Kina.
Och det här är viktigt. Det är i ekonomin vi kan hitta förklaringarna till de galna nyheterna där USA piskar grannländer med obegripliga tullar.
Den gamla världen, som jag växte upp i, var en stormaktsvärld. USA och allierade stod mot Sovjet, men när Sovjetunionen föll visade det sig snabbt att den makten varit ihålig ända sedan 1960-talet. Inte en enda produkt eller teknisk revolution hade kommit.
Ekonomiskt var Sovjet med vasallstater en ekonomisk dvärg och så har det fortsatt. Det enda man verkligen haft är väldigt mycket vapen och råvaror. Ekonomiskt rusade de kapitalistiska ekonomierna fort förbi den planekonomi som kunde vinna världskriget men inte mycket mer.
De sista dropparna ska användas för att smörja fram en snabb tillväxt.
Kina var då ett fattigt land, ett ”u-land” – och diktaturen såg till att det förblev så. Planekonomin omöjliggjorde utveckling. Men när kommunistpartiet ändrade politik, skapade självständiga företag och samtidigt gjorde enorma offentliga satsningar på ny produktion och ny energi – då hände något.
Landet har haft den snabbaste ekonomiska utvecklingen av alla länder genom alla tider. Det är en historisk chock, då man på några decennier gått från fattigt land till en industriland som utmanar alla de stora multinationella bolagen.
När folk idag klagar på att viktiga produkter görs i Kina ska man komma ihåg att det beror på västs nyliberala politik som vägrade offentliga investeringar (utom till det militära) och fick se företag bli utkonkurrerade av nya kinesiska bolag.
För inte så länge sedan var det Tyskland och USA som stod för energiframtiden genom att man producerade solceller. Men när Kina tog beslut om massiva energisatsningar på sol konkurrerade de ut amerikanska och tyska bolag, vars politiker bara lät det ske genom att inte investera i solrevolutionen.
Samma sak händer med elbilarna, robotarna, matproduktionen – och snart rymden, där de enda produkterna som utmanar Elon Musks Starlink är kinesiska satelliter.
Ända sedan Kina blev medlem i Världshandelsorganisationen WTO 2001 och kunde öka sina marknader har faktiskt USAs industriproduktion i princip stått stilla. Den växer inte även, om finansmarknaden gör det.
Imperiers makt bygger på billig energi under egen kontroll. Det enda som har bromsat Kina (och några andra asiatiska länder med snabb utveckling) är bristen på egen energi. Att USA förlorar elbilsracet beror på att landets dominans bygger på extremt billig olja som ger extremt stora förstörande bilar på motorvägarna, medan extremt billig el ger små effektiva elbilar i Kinas städer.
Att Trump säger ”Drill baby drill” är för att det är det enda som kan köpa lite tid i den nya konkurrensen mot Kina. De sista dropparna ska användas för att smörja fram en snabb tillväxt. Det här ju gått förr.
Den stora konfrontationen är med Kina. Sedan andra världskriget har inget annat land kunnat utmana USA:s industri-, energi- och konsumtionsmakt. Inget annat land kan utmana dollarn (även om Kina hittills misslyckats med det projektet).
Och USA:s enorma militära överlägsenhet bygger faktiskt i grunden på en ekonomisk överlägsenhet visavi andra stater. Men som Sovjet visade: man kan ha mest vapen och ändå förlora allt, för vapen kan inte ensamma utveckla ett land.
Att Ryssland inte kunnat besegra Ukraina säger allt om ihåligheten i sådan makt. Att den nya amerikanska administrationen inte bryr sig om Europa är för att här finns ingen makt som hotar amerikanska ekonomiska intressen.
Nu är varje tull, varje hot och varje krav på fördelar från USAs ledning en del i att bygga upp ett globalt motstånd mot Kina. Det här är vanvett, förstås, i en tid då samarbete är det enda sätt på vilket vi tillräckligt snabbt kan hantera klimatkrisen.
Under Kalla kriget fanns det möjlighet för oberoende länder att fungera som neutrala röster. Även mindre ekonomier kunde ta sig fram, som Japan eller senare Sydkorea. Nu är de – liksom Sverige – medlemmar i allianser. Och politiken handlar inte om att samarbeta. Nu handlar det bara om hårda val och om att tiga.
Antingen Apple eller Huawei. Meta eller TikTok. Olja eller Solel. Tesla eller Byd (elbilsmärket Build your dreams). Vi kommer alla att välja. Men valet är redan gjort i denna nya globala handelsstrid.
