Det har snart gått 100 dagar sedan Donald Trump svors in som USA:s president, och från höjden av politisk makt har presidentordrar och provokationer slagit som spön i backen.
En revolution, säger många – men av vilket slag? Av och för vem?
Väljarbasen är bred. Arbetare vars löner krympt i decennier, vars fabriker rostat ihop och vars samhällen försvunnit, kan röras av tanken att USA ska återindustrialiseras. Kanske så pass att de uthärdar ett handelskrig i tron att det ger företagsetableringar på amerikansk mark.
Tänkbart är också att stadsbor som trängs på gatorna med drogepidemier, hungriga människor och dödligt våld inte ser hur klassamhället skapat denna toxiska mix av misär, och att de ser förvar och deportation som ett sätt att minska trycket.
”Det finns inte nog åt alla”, är budskapet från Trumpadministrationen, som är den överlägset rikaste i amerikansk (och antagligen världens) historia, och själv fullständigt omättlig.
Och de religiösa sekteristerna får sina böner hörda: nu är det snart slut på barnamördande kvinnor, bögeri i militären och palestiniernas förskansning på det heliga land där USA ska bygga hotell.
Mycket är förstås gränslöst cyniskt och dumt även i den egna väljarbasens ögon. Men den verkliga klassprofilen på Trumps nya politik återstår att få uppleva.
För hans andra mandatperiod är bättre förberedd än den förra. Organisationer som Heritage Foundation har byggt en kader och utvecklat programmet för “en andra amerikansk revolution”. Merparten av Trumps inledande presidentordrar kommer därifrån.
Punkt ett är skrotning av den amerikanska förvaltningen. Det paketeras på olika sätt från det likriktade republikanska partiet, MAGA-rörelsen och högdjur från Silicon Valley.
De sistnämnda spinner på sin gamla företagsfloskel: ”Move fast and break things”.
När Elon Musk står på scen med en motorsåg vill han kapa den federala budgeten radikalt. Hans medhjälpare och medmiljardär Vivek Ramaswamy har sagt att 75 procent av de anställda kan avskedas.
Kombinerat med en intensiv press för att stärka presidentämbetet på bekostnad av regimens andra, balanserande delar, börjar det likna en framväxande revolution.
Revolutioner måste söndra det gamla. De kräver en centralmakt som gör omslagen svåra att häva och ledare som tar språng ut i det okända. I trumpisternas saga är denne ledare företagsdirektören.
Skribenter som Curtis Yarvin har länge förespråkat ett USA lett av ”nationens verkställande direktör” med absolut makt. Nu citeras han av vicepresident JD Vance. Det ska bli som på jobbet, bara mer och överallt och för alltid.
Är det verkligen en revolution? Ja, en politisk sådan, om den fullbordas, eftersom den kapar mellanhänder och släpper fri kapitalet. Är det realistiskt som samhällsprojekt? Nej, men det var heller aldrig fascismen, som ändå kom långt på vägen och gjorde ofantlig skada.
Ska vi då backa till Weimarrepubliken, söka skydd i Demokraternas famn? Det vore ett misstag som – den här gången, med så mycket på spel – antagligen blev irreparabelt.
Sedan februari genomför Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez från den demokratiska vänstern en mötesturné runt USA, med tiotusentals åhörare senast i Los Angeles.
Men demonstrationer och parlamentariskt trixande fångar knappast allvaret i situationen, hur mycket retorik talarna än spiller på att synliggöra arbetarna och fattigkrakarna.
Det är inget fel på känslan, men det är fel på analysen. Den reducerar problemet till ”oligarkin” och kampen till behärskade påtryckningar. Högern kan helt riktigt konstatera att Sanders upprepat sig i årtionden.
Vi kan aldrig vinna på motståndarnas arenor. Det blir tydligare än någonsin när Trump håller taktpinnen i ett järngrepp. Som tur är öppnar sig ett annat perspektiv.
Klasskonflikten tydliggörs när chefernas nakna diktatur sträcker ut sig över USA och en god portion av världen. Vi kan den här typen. Vi vet vad de vill och känner deras svagheter.
En lönestrejk blir en politisk strejk. Den politiska strejken – om den samlar nog många, nog länge – ställer frågan vad vi ska med direktörer och presidenter till. Trumps politiska revolution, som ingen av oss önskar, har ändå sina pedagogiska fördelar.
I bästa fall aktiveras den internationella arbetarklassen på sina hemmaarenor.
