Hur kan den svenska rapporteringen om Storbritanniens utbrott av högerextremt kaos vara så distanserad? Som om det aldrig skulle kunna hända här. Inget kan vara mer fel, mer naivt. Självklart finns alla faktorer på plats även i Sverige. 

Vi har konservativa och liberaler som genomför en houdinisk manöver för att krångla sig ur det egna ansvaret för att man permanentar en rasifierad underklass och tvingar miljoner löntagare mot en tilltagande prekär belägenhet. Titta inte på oss, titta på invandrarna! 

Vi har radikaliseringen hos det borgerliga projektet, där man gör plats för nationalism och extrem polarisering. 

Vi har partiledare som inte tvekar en sekund att utnyttja medborgarnas tragedier. Eller att attackera medier. 

Vi har en infrastruktur av debattörer som utmålar allt till vänster om Tidö som ett hot mot demokratin och som faller allt djupare ned i retorik om den yttersta tiden och nära förestående behov av militant motstånd. 

Vi har ledande politiker som saknar kapacitet att genomskåda påverkansoperationer och fientligt konstruerade konspirationsteorier.

Så.

Vad kan ske om högern förlorar makten 2026?

Mathias Wåg har en obehaglig trådom just detta på X. 

”Vad händer när deras marsch mot makten blockeras, när deras valframgångar uteblir, när de inte återväljs?” skriver han och förutspår gatufascism, som det vi nu ser i Storbritannien.

”De blir det skadeskjutna djuret, med våldskapital på gatan och ett näringslivskapital i ryggen, men utan parlamentarisk majoritet. De ser deras kamp som existentiell, inget som går att backa ifrån. Skapar uppbackning för radikaliserade element att agera, pogromer med högerstöd. De ser ändå hela demokratin som riggad, institutionerna genominfiltrerade av aktivister, en djup stat, medieetablissemang vänt mot dem, demografin manipulerad mot dem, könsröstandet vilandes på feministisk hjärntvätt. Och den synen går långt in i högern. Varför acceptera valförlust?”

Han fortsätter:

”När högern talar om stundande inbördeskrig, om upplöst samhällskontrakt, om ett träsk som behövs genom dräneras. Då är det inte tom retorik. De menar det verkligen. De tror genuint på det. Deras hjärnor orienterar sig mentalt efter det. Stora delar av borgerligheten.”

Tendensen uppenbarade sig redan innan senaste valet.

Då varnade Mattias Karlsson (SD): 

”Om högern inte vinner nu, så kanske vi aldrig vinner mer. Den som har makten, viljan och skrupellösheten nog att byta ut väljarkåren till sin egen favör kommer i slutänden alltid att härska. Ge dem inte den makten.”

Alice Teodorescu Måwe (KD), då lobbyist, suggererade i Fokus:

”Kommer Socialdemokraterna att acceptera en valförlust? Frågan borde inte ens behöva ställas i en västerländsk demokrati med anor som den svenska, men är dessvärre alltmer relevant.”

PM Nilsson blev hjärnspökad haverist i Dagens Industri:

”Det är lätt hänt att tro att Socialdemokraterna är något annat än de är. Slavmentaliteten breder ut sig kring deras maktinnehav. Det underlättas av en kombination av skickligt bländverk och undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet.”

Risken för ett svenskt Kapitolium har inte minskat. Den har tvärtom aldrig varit lika uppenbar. 

Sedan dess har polarisering dragit mot superpolarisering. Folkutbytesteorin, den som Mattias Karlsson spelar med när han talar om den sista striden, har släppts in i möblerade rum av såväl moderater som kristdemokrater. Rasismen har aldrig varit lika mycket en sanktionerad hållning som just nu. Demokratins legitima utfall perverteras till islamistisk underkastelse.

Risken för ett svenskt Kapitolium har inte minskat.

Den har tvärtom aldrig varit lika uppenbar. 

Undergångstematiken är så stark, så självförstärkande, att alldeles för många redan är säkra på att Sverige har gått förlorat.

Vad gör Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) när Jimmie Åkesson mobiliserar via sociala medier, via sina trollfabriker, när han på kvällen den 13 september 2026 hävdar att valet är stulet?