Den lilla republiken, som skulle rymmas i Skåne, vars ekonomi motsvarar två promille av unionens totala, drogs med av Greklands fall. Bankernas vansinne – alltid bankerna – korsade Egeiska och panik utbröt, konton blev låsta och hela samhället skälvde.

Nu ska landet uppfylla samtliga krav, annars försvinner den räddningsplanka som består av tio miljarder euro. Förra veckan röstade parlamentet för att lägga ut offentlig egendom på marknaden, med andra ord privatisera, helt enligt långivarnas villkor. Men det är ett beslut som splittrar landet, som polariserar inte bara bland politiker utan också bland medborgare. 30 av 56 ledamöter röstade för privatisering av elektricitet, telekommunikation och hamnar.

En knapp vinst för en linje som dragits av EU och Internationella valutafonden (IMF), men som nu blir till en förlust för drygt 800 000 cyprioter.

Oppositionen – vänster – lyckades inte stoppa förslaget, utan fick nöja sig med en modifiering kring rättigheter gällande de anställda som nu ska övergå från det offentliga till det privata. Andros Kyprianou, ledare för oppositionspartiet Akel, kallar processen för ”utpressning”, ett genomförande av en ”nyliberal agenda”.

Ingen utförsäljning, inget stöd.

Långivarna hoppas att nedmonteringen av Cyperns infrastruktur ska ge upp till 1,4 miljarder euro. Det är den nya ordningen. Befolkning efter befolkning, i land efter land, drabbas av skuld som sipprar ner på ett helt annat sätt än vad rikedom någonsin har gjort. En skuld som absolut ingen har bett om, som bara ett fåtal – eliten: politiker, finansinstitut, näringsliv – har orsakat. Majoriteten betalar. Cypern betalar, genom frysta löner och höjd pensionsålder och såld gemensam egendom.

Ännu en anledning att bry sig om EU-valet, för att det handlar om mer än vilka svenska ledamöter som ska ta plats i parlamentet, för att det handlar om att minska klyftan mellan kontinentens lyckosamma länder och de som bara kan hoppas på att arbetslösheten inte rasar över 30 procent.

Säg begreppet Trojkan till en svensk och den rycker på axlarna. Säg det till en cypriot och... Föreställningen om social nedrustning under tvång är inte inbillad, utan en realitet, likaså känslan av förnedring i relationen till Trojkan, det vill säga EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och IMF.

Europarlamentet har intresserat sig för vad som händer i de länder som underställs Trojkans krav. Nyligen frågade ledamöterna ut Europafacket, som vittnade om att krisdrabbade måste lagstifta fackfientligt. Grekland hindrar numera kollektivavtal på nationell och regional nivå. Portugal har haft liknande försämring, antalet kollektivavtal har sjunkit från 116 till nio (!) och den cementerade minimilönen är 485 euro, motsvarande knappt 4 300 kronor. Cypern? Speciellt offentlig sektor är satt under lupp, eftersom Trojkan vill få landet att sluta med indexuppräkning av löner.

Europafacket försökte övertyga parlamentet om att det här är destruktivt, att inget blir bättre av ideologiska krav, utan att länderna går från katastrof till ännu värre. Bara var tredje krismedborgare tror idag på demokrati, upplyste Europafacket.

Vi måste inte ha det så här, vi måste inte klyva kontinenten, med allt vad det innebär av mänskligt lidande och opportuna extremrörelser.

”1 000 miljarder euro i skatteintäkter förloras varje år i EU till följd av skatteflykt. Detta är inte bara en oacceptabel förlust av välbehövliga inkomster, det är också ett hot mot rättvis beskattning. ”

Det säger ingen radikal facklig aktivist, ingen progressiv vänsterpolitiker. Det säger Algirdas Šemeta, EU-kommissionär med ansvar för skatter. 1 000 miljarder euro! Det blir 8000 miljarder kronor – lika mycket som EU:s långtidsbudget för sju år, som Spaniens hela ekonomi, mer än dubbelt upp jämfört med Sveriges bruttonationalprodukt.

Nej, vi måste inte ha det så här. Inte Grekland, inte Cypern, inte Ukraina, näst på tur att chockdoktrineras. Skulden hör hemma hos dem som först skapade krisen och nu dessutom bidrar till att försvåra den, genom att lyfta sina tillgångar bortom det offentligas räckhåll.

Vilka är de? Inte en cypriotisk hamnarbetare. Men den ekonomiska elit som har gjort en smash-and-grab utan några repressalier och nu upprepar brottet igen och igen och igen.

Ändå dessa orimliga krav. Det är inte bara forskare som David Stuckler och Sanjay Basus som anser att de är orimliga (deras bok Åtstramning till döds har du tidigare läst om här på ledarsidan, och intervju med Stuckler kommer inom kort). Trojkan själv tror inte på Trojkan.

IMF har allvarliga betänkligheter när det kommer till ställda villkor. Det framkom i februari då en intern diskussionsrapport nådde offentligheten. Där heter det att ojämlikhet direkt hotar framtida tillväxt, att ett sådant förhållande kan utlösa våldsamma svängningar. Det är inte första gången IMF vacklar. Härom året tyckte dess chefekonom Olivier Blanchard att slakt av offentliga verksamheter nog är mer skadligt än sanerande.

Trojkan vet att den ställer fel krav. Inte bara ur ett moraliskt perspektiv. Men ur ett krasst ekonomiskt. Länder räddas inte, de förstörs.