”En stark liberal röst har självförtroende nog att ge plats åt annan argumentation än den egna”, svarar Amanda Sokolnicki när kritiken rullar in.
”Dagens Nyheter ska vara ett brett torg där olika åsikter och perspektiv möts och bryts”, policydeklarerar Wolodarski.
Till saken hör att deras ledarsida länge gett utrymme åt röster som befinner sig i liberalismens yttersta kant, det där som brukar kallas liberalkonservatism, vad det nu är, kanske bara liberaler som gillar tanken på borgerlig dominans med hjälp av SD? Hur som helst, Nathan Shachar och Gina Gustavsson och Jörgen Huitfeldt – andra ledarkolumnister – är knappast typiskt mysiga, socialt medkännande liberaler.
Till saken hör också att Teodorescu Måwe är en av de tyckonomer som definierat den svenska högerns kantring mot SD-anpassning. Hennes år som chef på Göteborgs-Postens ledarsida var formativa för en ny borgerlig mentalitet.
Nej, det var ingen slump att Moderaterna headhuntade henne som huvudsekreterare för partiets nya idéprogram.
Nej, det var ingen slump att just hon sögs in i Bulletins djupt blåbruna virvlar.
Men allvarligt, det är heller ingen förbluffande chock att hon nu landar fjädermjukt hos Dagens Nyheter (efter lite lukrativt lobbyarbete hos Academedia).
Har ni som är vänster tänkt att ni står på samma sida som den stora borgerliga morgontidningen?
För att den fasta redaktionen på ledarsidan tycker att SD ändå är rasister?
I så fall är det nästan mer upprörande än att Teodorescu Måwe får ytterligare en plattform från vilken hon kan larma och ha sig till om att migrationen driver Sverige mot en fruktansvärd kollaps.
Men jag kan förstå varför.
Jag kan begripa att man famlar efter de tunnaste av halmstrån i mörka, auktoritära tider.
Själv fick jag en flashback till Wolodarskis busiga cowboyboots, han kombinerade dem med blank kostym när han för ett antal år sedan dök upp som hemlig gäst under LO:s och Aftonbladets ledarsidas konferens för vänsterns opinionsbildare. Han tecknade en bild om vad som sedan skulle hända. Den reaktionära vågen. Den konservativa genomklappningen. Och han dinglade en möjlig allians framför oss i publiken. En söt liberal morot. En gemensam kraft, förenad av sinsemellan olika men demokratiska projekt. Socialister och liberaler, mot rasism och fascism.
Min känsla är att väldigt många på vänsterkanten faktiskt gått in i tanken att det finns en samhörighet med Dagens Nyheters ledarsida, att den på något magiskt vis för vår talan, som en upprätthållare av en hederlig och frisinnad borgerlighet.
Så kanske är det till och med nyttigt att Teodorescu Måwe gör entré.
För nu vet ni.
Dagens Nyheter är inte på er sida.
Har aldrig varit på er sida.
Har tvärtom med stor framgång gjort sin insats för att utplåna konflikten mellan vänster och höger, för att ersätta denna förkastning med en diffus värdegemenskap.
Jättebra att Dagens Nyheter inte blundar för SD:s destruktivitet.
Men vad betyder det när man sedan anlitar en person som använt alla sina plattformar åt att curla just SD, som massproducerat osmakliga inlägg, som förgiftat offentligheten genom att påstå att vänstern ”hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten” (den artikeln i Göteborgs-Posten fick Wolodarski att plocka fram idiotstämpeln)?
Och vad betyder denna hägring till allians när Dagens Nyheters alltid marknadsliberala, alltid gravt individcentrerade, alltid klassförnekande ledarsida aldrig någonsin kommer att dela den analys av samhällskonflikterna som måste vara den vi – vänstern – lutar oss mot?
Rekryteringen av Teodorescu Måwe är på så sätt symptomatisk.
Hon har som få andra smetat ett identitärt kamouflage över faktiska motsättningar, över växande ojämlikhet och tilltagande segregation och det genom politiska beslut brutaliserade, skiktade, råkalla Sverige.
Dagens Nyheters ledarsida kan prata om sköna principer och liberalismens rymlighet, men visst markerar Teodorescu Måwe ett brott mot den egna linjen. På vissa sätt. Men inte vad gäller poltikens grundpartiklar. Ekonomi. Fördelning.
Om någon särskild text har gjort Teodorescu Måwe väldig tydlig för mig så är det en i Göteborgs-Posten häromåret. Hon skrev:
”Varför fortsätter vänstern, som borde stå på de svagas sida, att använda fattigdom som förklaring för de grova förnedringsbrotten av försvarslösa barn, ungdomar och åldringar, helt oavsett såväl förövarens som offrets hudfärg? Som om fattigdom skulle beröva människan hennes förmåga att skilja på rätt från fel. Som om den slugt skulle manipulera någon till att urinera i munnen på personen som den just rånat. Som om fattigdom, liksom rikedom, skulle vara en prediktion av en människas moral.”
Det är en perversion av vänsterns hållning.
Det är dessutom en hundvissla om att etnicitet och kultur skulle ha mer bäring som förklaringsmodell än klass.
Dagens Nyheter har (ännu) inte köpt det identitära, men ledarsidan delar fullt ut aversionen mot vänsterns vilja att förstå och förändra samhället utifrån materialistiska premisser.
”Den som vägrar se klass och vägrar handskas med hur olika ekonomiska förutsättningar – och rasism – formar människor, kommer aldrig att kunna erbjuda den sortens lösningar som gör att Sverige inte faller sönder mer än vad det redan gjort”, skrev jag då.
Det blir identitetspolitik, borgerlig identitetspolitik.
Varför skulle det någonsin vara en konstruktiv allians?
