”Sörj ej, organisera er” måste eka i våra hjärtan de kommande åren. Vi måste göra KAOZ med fascisterna, inte bara till mandatperiodens slut, utan i ett livslångt projekt.  

Det här landet är för vackert, för dyrbart för att vi bara ska lämna walkover till fascisternas intåg i våra parlamentariska församlingar, för vi vet att det inte kommer att sluta där. 

En av nycklarna till att börja bygga motstånd är att acceptera rollen som dålig-stämningskapare. Sverige har aldrig varit immunt mot fascism, även om vi har besparats de värsta avarterna fram till nu.  Oavsett om det är på jobbet, i butiken eller på hemmafesten så måste åsiktsskillnaderna förtydligas. 

Här i Skåne talar siffrorna från valnatten sitt tydliga språk. Det är vi antirasister som har misslyckats. Misslyckandet vilar på alla antirasisters axlar men mest på dem som inte har velat prata politik, de som inte har velat förstöra stämningen, inte velat accentuera den politiska åsiktsskillnad som finns mellan vänner, familjemedlemmar och arbetskamrater och som i stället har valt att svälja sina ord och prata om annat. 

Denna ovilja att se de bruna ibland oss är vad som har garanterat SD deras jordmån. 

I hälften av landets kommuner har SD lyckats tillskansa sig en förödande vågmästarroll. I Skåne är siffrorna ännu dystrare och här har partiet fått rollen av största parti på många platser.  Det är allvarligt, varför ödesfrågan nu handlar om hur vi organiserar oss utomparlamentariskt, för att ingen ska tro att de kommande åren kommer att vara en promenad i parken för de som vill oss illa. 

Det är inte en slogan utan blodigt allvar: Antifascism är självförsvar. 

Det som krävs av de partier som nu ska styra såväl nationellt som lokalt är att i konkret och praktisk politik börja att laga de hål som har skapats av åtta års högerstyre. Vårdcentraler ska återbemannas, vinstintressena ska kastas ut ur den svenska välfärdssektorn och landet ska byggas igen. 

Den stora utmaningen ligger hos Socialdemokraterna, vars mandat nu är att inte sälja ut de socialistiska idealen för att samarbeta med just de partier som har trasat sönder vårt sociala och ekonomiska skyddsnät.  Även här krävs det att en stark utomparlamentarisk rörelse byggs, för att slå vakt om det mandat vi har givit dessa partier. 

Veckan fram till valet tillbringade jag med att på distans försöka evakuera ett antal syriska barn som har blivit föräldralösa och som nu höll på att svälta till döds i utkanten av Damaskus. Jag ringde deras gråtande släktingar i Sverige, kämpade för att försöka koordinera deras utresa ur den belägrade stadsdel i vilken de befann sig samt samordnade med några eldsjälar här i Sverige genom vilka jag har blivit involverad i fallet. 

En av dessa råkade vara släktingarnas fastighetsvärd här i Sverige som berättade för mig: ”Jag ska erkänna att jag hade ingen aning om var dessa platser låg innan jag lärde känna Y och R, jag hade ingen aning om hur långt det var mellan Damaskus och Beirut och jag hade aldrig drabbats av livet i Syrien om jag inte hade träffat dessa människor”. 

Det är en viktig insikt, så här några dagar efter det nedslående valet. Det är genom människor av kött och blod som våra världar expanderar, och det är också genom människor och deras handlingar som vi slår vakt om våra värderingar och principer. 

Morgonen efter valet, när jag satt med en klump i halsen och skulle skriva denna text så pratade jag med en vän, Henrik Arnstad. Jag frågade: ”Vad ska jag skriva i min ledare, jag som inte har några ord att trösta mig själv med”. 

Han sa ingenting, utan skickade mig bara en länk till ett klipp där Monica Zetterlund framför Hasse och Tages Var blev ni av ljuva drömmar. Den svenska texten adresserad till den svenska socialdemokratin har aldrig varit mer relevant än i dag. 

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord

ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar

men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt?

Fascismens korpraler? Jo,dom sitter där dom satt

Vi som satts att leva i besvikelsens epok

- ja vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?

Ett sätt är att även om det blåser
lite kallt,

tro på det vi trodde på - trots allt!