Det här är en metod som vi är vana vid från lönekamper och trygghet på jobben, två parter står mot varandra och beroende på aktivitet och styrka blir kompromisser mer eller mindre bra.

Men när samma metod används i EU-politiken är de som drabbas utan förhandlingsrättigheter, industrier som förstör med gifter, dålig energi, usel arbetsmiljö och så vidare har ingen direkt motpart om politiken inte tar den bollen.

Men regeringen gör tvärtom.

Det här är alltså regeringens politik, EU ska bekämpas med byråkrati.

Nyligen tillsatte Ebba Busch (KD) ett ”implementeringråd” vars uppgift är att sinka EU-regler så mycket man kan. Målet ska vara att undvika ”överdrivna regleringar” för företagen, i praktiken att tolka nya EU-regler så luddigt man kan och skriva svenska lagar som inte direkt bryter mot EU-direktivet, men ser till att de betyder så lite som möjligt.

Det här är alltså regeringens politik, EU ska bekämpas med byråkrati så att svenska myndigheter inte går längre än vad andra EU-länder gör.

Om vi vill att även små företag ska rapportera om sitt farliga avfall till myndigheter när EU bestämt att de stora måste göra det, ja då ska sådana ambitioner motarbetas, Sverige ska se EU-direktiv som maximum, inte som det minimum det är.

För direktiv kring miljö är ju något som oftast redan är kompromissat och minskat till en alltför låg nivå. Implementeringsrådets uppgift blir att se till att det otillräckliga fortsätter vara otillräckligt.

Att hårdare miljökrav kan leda till produktutveckling och ny teknik som i sin tur kan leda till nya affärer, finns inte med i Svenskt Näringsliv tankevärld, där handlar allt om att hindra styrning av de stora företagen. Det är trist att bolagens ledningar är så korkade och kortsiktiga, men det blir dubbelt värre när samma tankevärld styr politiken.

För det finns ju ingen som har kunskap som vågar påstå att vi behöver slappare miljökrav och ännu större makt för ägares kortsiktiga intressen. De regler EU tar fram handlar ju om sådant som borde reglerats för länge sedan, det räcker med att titta på skogen och haven och de alltmer utarmade jordbruksmarkerna för att förfasa sig.

Förstörelsen av vår gemensamma miljö har gått så långt att vi hotar barnbarnens framtid. Men det beror inte på att vi inte vet vad som måste göras, det beror inte på dumhet, det beror på att alltför många företag tjänar sina pengar på att förstörelsen får fortsätta.

Och problemet är att de som direkt ser förstörelsen, den lokala befolkningen och kommunen, i praktiken står maktlösa då förstörelsen är ”inom reglerna” och kommunen dessutom beroende av att företagen är kvar. Den lokala kommunala makten är alldeles för svag för att hantera det här.

Men även nationen har varit en för liten arena eftersom begränsningar av företagens förstörelse har stoppats då grannländerna inte gör samma sak.

Först med EU som en överstatlig makt kan en grund av regler införas som sedan de olika staterna kan förbättra om man har en ansvarsfull politik.

Men inte i Sverige.

Här ska implementeringsråd hindra att vi gör längre än ”nödvändigt”, det vill säga inte försöker att politiskt driva på i den kris vi alla befinner oss i.

Det pratas mycket om att EU är ett nyliberalt projekt och visst är det en borgerlig politik som styr så länge Europas folk väljer borgerliga regeringar och stöder högerpartier i EU-valen. Men de som gör det för att de tror att EU hotar människors friheter har missuppfattat det hela. Det är när bolagsmakten får styra som friheten minskar för de flesta eftersom ingen vanlig människa blir fri genom en förstörd miljö eller orimliga arbetsförhållanden.

Just nu pågår en stor upphandling av bussar i Stockholm. För att få sälja bussarna har hårda krav ställts på teknik och miljö men även på arbetsvillkoren. Bara bussar som görs i länder som följer internationella fackliga regler fastställda av organisationen ITUC, får vara med.

Det betyder bland annat att Volvo inte får vara med (däremot Scania) vilket fått näringslivets propagandister i Dagens Industri att snabbt kräva regler som är slappare och som då skulle släppa in Volvobussar som delvis är byggda i semidiktaturen Egypten.

Tanken att Volvo skulle kunna producera i länder utan de arbetsförhållanden som gäller i Egypten verkar omöjligt att förstå.

Att rösta i EU valet är en självklarhet och att lägga sin röst på en förseningsregering från höger är otänkbart.

Vi som medborgare behöver all makt vi kan få via EU och regeringar för att pressa förstörare till förändring. Att rösta i EU valet är en självklarhet och att lägga sin röst på en förseningsregering från höger är otänkbart.

Så vad ska man rösta på då?

Jag väljer mellan S, V och MP denna gång.

S har en för feg ekonomisk EU-politik där offentliga investeringar motarbetas.

V har bättre förslag där men blir alltför ofta nationalistiska i en populism där ”Sverigepriser” på el är både oseriöst och negativt för klimatomställningen.

Kvar finns MP som har bäst klimatpolitik och som i EU omöjligen kan svika, så som man svek miljöaktivister och vänsterkrafter som tidigare gav dem sin röst i det nationella val. Alltför ofta har MP valt att lokalt gå ihop med borgare. Men det fungerar inte så i EU.

Så för min del blir det MP denna gång.