Men, vem tar hand om bebisen om du pluggar?”, frågade min kursare uppriktigt oroad. Lika oroad, men på andra grunder svarade jag ”hens pappa”. Och nej, jag fick inte barn på 1950-talet, detta var för tre år sedan. Detta var inte första gången som folk hade förvånats och förfärats över att jag ”lämnade” min bebis hemma med sin pappa, tvärtom, det var snarare mer regel än undantag.
Jag är övertygad om att synen på pappors kapacitet att ta hand om sitt barn beror på att det fortfarande är så ovanligt för pappor att faktiskt ta ut någon som helst föräldraledighet. Det finns helt enkelt för få exempel.
Det är just därför som en tredje pappamånad är så extremt viktig. Men, oj vilken infekterad fråga det är! Det räcker med en titt bland kommentarerna till någon av alla artiklar som presenterar statistik till fördel för utökad pappaledighet. Man kan i princip dela upp kommentatorerna i tre delar varav en del tycker att delad föräldraledighet låter bra i praktiken, men att det borde vara upp till varje familj att bestämma över hur just de ska göra. Problemet är att det har vi ju redan försökt med. Och det gick inte. Enligt Försäkringskassan är det i dag bara en fjärdedel av papporna som tar ut föräldraledighet de första två åren. Om ökningen fortsätter i samma takt kommer uttaget att vara helt jämlikt först år 2040.
Den andra delen är i princip en undergren till den första, fast med mer lättkränkta tyckare. Argument som ”min fru ska minsann få vara hemma så länge hon vill, de som tycker annat är idioter” är vanliga. Likaså förekomsten av kvinnor som sparkar bakut och tar varje ny undersökning som ett personligt påhopp bara för att de direkt eller indirekt har valt att ta huvuddelen av föräldraansvaret. Det märkliga och rätt ut sagt beklämmande är att dessa personer nästan alltid rättfärdigar sitt val med att mannen tjänar mer, alternativt driver eget, och därför inte har råd att vara hemma. Eftersom kvinnan tjänar mindre är det ju bara logiskt att hon stannar hemma. Att den som tjänar mer även får ut mer i föräldrapenning, vilket leder till mindre påverkan på den totala hushållsinkomsten, verkar färre ha tänkt på.
Den tredje delen är sådana som oroar sig över att vägen mot jämställdhet blir längre i takt med att kvinnor fortsätter att ”offra sig” genom att stanna hemma majoriteten av föräldraledigheten. Det är nämligen inte svårare än så att när kvinnan är hemma så hamnar de på efterkälken rent ekonomiskt – de får sämre löneutveckling, sjukpenningsgrundande inkomst och pension. Det bidrar även till att hushållsarbetet, det vill säga det oavlönade arbetet, blir ojämställt och pappan enbart blir en kul lekfarsa på kvällar och helger.
Vad som är lustigt, nästan på gränsen till tragikomiskt, är att dessa ekonomiska faktorer bara förs fram när det är män som tjänar mer eller driver eget. Om en kvinnlig företagare föder barn är det ingen som förutsätter att hon ska vara tillbaka på jobbet efter tio dagar. Inte ens om hon tjänar mer än pappan. Då förväntas man planera, spara och fixa så att mamman kan vara hemma. Och då funkar det. Alltså borde det vara lika genomförbart om mannen tjänar mer.
