Den långsiktiga förklaringen till det alleuropeiska socialdemokratiska sammanbrottet är naturligtvis att samhällena i grunden har nyliberaliserats – försvagade fackföreningar, minskad makt för politiken och ökad makt för marknaden. Men också den inställda reformism från de socialdemokratiska partiernas sida som försvagat vänster – högerskalan och gjort att många löntagare idag lägger rösten direkt mot sina egna långsiktiga intressen.

Säkerligen mer än hälften av dem som röstar på Sverigedemokraterna – arbetare och lägre medelklass – röstar på en politik som direkt går emot deras egna intressen (och så ser det ut i land efter land i Europa). Att det är så vittnar om hur djup krisen är för allt som kallas socialdemokrati. Som jag skrev i min senaste ledare har svensk politisk debatt dessutom kraftfullt ”timbroiserats” de senaste 30 åren.

Nu är det val i Sverige om fyra månader. Det kommer, så som siffrorna nu ser ut, att krävas ett smärre mirakel för att vi ska slippa en borgerlig regering. Överallt när jag åker omkring i landet möter jag en ny nivå av uppgivenhet hos socialdemokratiska kärnväljare och gräsrötter. Den uppgivenheten har definitivt tilltagit sedan i höstas, då i alla fall en hyggligt expansiv budget gjorde att det såg lite mer hoppfullt ut. Och även om Vänsterpartiet i gengäld skulle öka med någon procent så hjälper inte det för att undkomma en borgerlig regering i höst.

Det som skrämmer mig är S-ledningens närmast totala passivitet. Den tog inte ens chansen att i vårbudgeten lägga fram några riktigt kraftfulla satsningar, till exempel på byggandet av hyresrätter, utan fortsatte att värna om nedkämpandet av statsskulden. Stefan Löfven har på senare tid närmast förvandlats till någon sorts kringresande diplomat som hellre välkomnar Theresa May till Rosenbad än gör de där resorna i landet som han förra året sa sig vilja göra. Varför inte stället chockera genom att bjuda in Jeremy Corbyn och Bernie Sanders till ett seminarium på partihögkvarteret? Låt dem tala om de folkrörelser som burit fram dem. Det skulle chocka medierna och borgerligheten (och även många högersossar).

Men när Löfven drömmer, drömmer han inte i första hand om ett långt mer jämlikt Sverige, utan om att få till stånd ett samarbete över blockgränserna – trots att inviterna brutalt förnedrande alltid avvisas. Och när partiet lägger fram en valstrategi är det ett slags konservativ försiktighet som anger tonen.

Har S-ledningen gett upp? Kanske det. Eller är det ännu värre: är de i grunden nöjda? Ser de egentligen ingen större fara med ett borgerligt maktövertagande i höst? Ingenting kan naturligtvis i grunden lösas på en tidsrymd på fyra månader. Men här är tre förtvivlade råd till en passiviserad S-ledning:

1. Föreslå tre eller fyra genomförbara reformer som är betydligt mer radikala än vad som förväntas. En lagstadgad sjätte semestervecka borde vara en självklarhet. Folk skulle gilla det och borgerligheten bli förbannad. En tandvårdsförsäkring som bakar in tandvården i den generella välfärden är en annan bra idé. Kanske reellt och symboliskt viktigast är ändå några hårda förslag när det gäller beskattning av de översta skiktens löneinkomster och kapitalinkomster – och samtidigt satsningar på fattigpensionärer och offentlig sektor. Självklart kommer detta att kallas vänsterpopulism. Men stå då för det!

2. Upphör med alla inviter till det borgerliga blocket. Sådana tar bara modet från de sista valarbetarna och stärker den segervissa självgodheten hos allianspartierna. Efter valet kommer hursomhelst den realpolitiska, parlamentariska dragkampen och förhandlandet att vidta; det kommer ingen undan. Men för de närmaste fyra månaderna bör konflikt och ingenting ­annat gälla.

3. Skärp retoriken. Jag har sett muggar på S-möten upptryckta med ”slagordet” att ”Den svenska modellen ska inte avvecklas, den ska utvecklas”. Och det är så tamt att man inte tror sina ögon. Jag tror att det hos stora väljarskikt finns en hunger efter de stora anspråken, de riktiga orden, de konfliktbärande uttrycken: Vi är demokratiska socialister. Vi är antikapitalister. Vi är feminister. Vi tror på ekonomisk demokrati. Och så vidare. Idag kommer icke ett enda sådant ord över läpparna på någon enda s-minister och det bidrar till att den vänster-högerskala partiet i slutändan är helt beroende av urlakas och dör. Utse de få agitatorer som finns i partiledningen till ett slags valgeneraler. Det är märkligt, men försvarsfanatikern Peter Hultqvist som valgeneral är ingen dum idé: han är folklig, han är gråsosse, han är i det närmaste radikal i allt som gäller välfärden.