Dagen är räddad. Det kan inte bli bekvämare.

I takt med att delningsekonomin växer kan obekväma sysslor outsourcas till någon annan, så länge cashen finns.

Hittills låter det här som en reklam för det bekväma livet, eller hur? Men mitt i allt det här bekväma klickandet finns ändå en del att fundera över, för den som orkar lyfta blicken.

Till exempel, vilka är det som utför de tjänster som gör livet bekvämt för andra?

Det cyklar inte runt särskilt många vita medelålders män, i ur och skur på rostiga cyklar och med folierade ryggsäckar med hämtmat i på ryggen. Nej, där på cykelsadeln hamnar istället sådana som, som politiker brukar säga, ”har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden”. Att den här marknaden ger människor jobb är inte problemet. Problemet är vilka som systematiskt förpassas till att ta dem.

Hit hänvisas nyanlända, socioekonomiskt utsatta och andra grupper som på den reguljära arbetsmarknaden anses vara mindre värda.

Det finns en bred baksida med den här marknaden. Den är i allt väsentligt tänkt att gynna den redan bekväma medelklassen. Och den ska bäras och utföras av den moderna tidens trasproletariat.

Jobb som de som erbjuds i stora delar av delningsekonomin är sådana som i princip har öronmärkts till vissa grupper i samhället. Här handlar det om jobb som rätt få på riktigt skulle kunna tänka sig av ta, av den enkla anledningen att de är skitjobb. Ingen som inte är fullkomligt chanslös på arbetsmarknaden skulle kunna tänka sig att ta jobb utan rättigheter, utan bestämda arbetstider och till löner som är oerhört låga och dessutom räknas ut med algoritmer för att bara betalas ut vid avslutade uppdrag – inte antal arbetade timmar.

Det här är jobb i en utsatt miljö där arbetaren själv får stå för arbetsutrustning, eller mer konkret cykel, moppe eller bil, skyddsutrustning och rätt kläder för alla väder.

Borgerligheten brukar tjata om att det skulle vara bättre att ha ett skitjobb med låg lön och utan rättigheter än att inte ha något jobb alls. Men grejen med de jobb som frodas genom det som gigantiska bolag som Uber administrerar inom delningsekonomin, vilken ju i grunden egentligen är en fin tanke, är att de inte ens är jobb – alls.

Det finns inga anställda på Ubers delningsmarknad, eftersom allting för dem går ut på att så automatiserat som möjligt generera stora summor vinst till ett fåtal som inte själva utför någon av de tjänster som förmedlas. Sociala avgifter, pensioner, försäkringar mot arbetsskada, vettiga arbetsvillkor och löner i normal nivå är kostsamma faktorer.

Ändå marknadsförs utförande av tjänsterna som en möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden, och för de som kan tänka sig dem erbjuds ”frihet”. Att kunna ”välja sina egna arbetstider”, ”göra sina egna scheman” och ”vara sin egen chef”.

Men det finns ingen frihet i att vara en rättslös arbetare på utkanten, eller kanske baksidan, av arbetsmarknaden. Den som arbetar men alltjämt förblir fattig är inte fri utan fången i ett system som någon annan tjänar stora vinster på.

Den lyckliga köparen borde skämmas. Så svårt är det inte att räkna ut att den som får och kräver en tjänst eller vara till ett väldigt lågt pris egentligen låter någon annan betala vad det egentligen borde kosta.

Hemcyklad Big Mac kan säkert kännas fint en bakfyllesöndag – men knappast på bekostnad av att någon tvingats avstå rättigheter och lön för att få dit den.