Sverige har inte ens kvar en offentligt ägd infrastruktur för förmedling av pengar. När grundläggande infrastruktur, som är till för att samhällets mest elementära grunder skall fungera, läggs ut på marknaden, vars främsta drivkraft är nästa kvartals vinst, så har vi medvetet accepterat kortsiktighetens förbannelse.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vi har byggt in oss i det som till slut blir en kollaps.
En gång i tiden – det känns som oerhört längre sedan – var jag språkrör för ett parti som hade som en ideologisk grundbult att samhället måste byggas robust, med låg sårbarhet, med självtillit, med grundläggande kontroll över basförsörjning.

Vi skrev en rapport om vikten av detta, men det var ”omodernt” redan då så ingen jävel brydde sig. Ansvarsbefriad globalisering och naiv tro på ”marknaden”, som redan då börjat löpa amok, var det moderna projektet.

Så var så säker. Det kommer mera. Den naiva idén om att allt mer skall vara uppkopplat leder till sårbarhet utöver dumhetens gräns, den naiva idén om att IBM skulle vara den optimala partnern för Transportstyrelsen är bara toppen på ett isberg. En del av globaliseringens avarter.

Men det handlar inte bara om sårbarhet. Det handlar om dess syskon: komplexitet. Samhällets funktioner vävs ihop till en obegriplig, oöverskådlig och okontrollerbar väv som är så långt ifrån ett gott förståelsesamhälle vi kan komma.

Och demokrati bygger till avgörande del på att medborgarna känner tillit till systemen – och för att känna tillit till systemen måste man förstå dem.

Vilka förstår hur så basala system som trygghetssystem och skattesystem fungerar i dag? De har lappats och lagats till absurditetens gräns. Hade någon i dag föreslagit att införa de system som i dag vuxit fram hade varenda politiker sagt nej.

Den globaliserade ekonomin skapar situationer där de geografiska och politiska enheter vi kallar länder inte bara tappar kontrollen utan också möjlighet att själva agera för att lösa problem.

Människor såväl som demokratiskt valda församlingar är alltmer underställda system de inte själva har överblick över eller möjlighet att styra.

Utvecklingen har anammats, och applåderats, som varande modern. Detta totalt intelligensbefriade ord som används av blå, röda och gröna politiker när ideologisk vilsenhet råder.

Problemet vi har i dag är att politiska partier far fram på samma motorväg, i samma riktning, mot i grunden samma mål om än i olika filer, någon aningen till vänster om den som ligger allt mer till höger.

När jag följt politiken de senaste tio åren har jag gång på gång funderat på om inte det bästa vore att samtliga partier försvann från riksdagen och att vi börjar om från början. Med ledord som blandekonomi, robusthet, självtillit och ärlighet.

Vadå ärlighet? Det kanske vän av ordning frågar. Jo, ärlighet att säga som det är. När det gäller exempelvis miljö och klimat. Säga som det är: Sverige ligger inte i fronten när det gäller klimat och miljö – vi ligger på tionde plats på listan över länder vars befolkning per capita gör störst ekologiska fotavtryck.

Vi har gröna statsråd som fungerar som förnekelseministrar därför att de inte tror att medelklassen tål att höra sanningen. Jag har större tilltro än så till medelklassen.

Jag tror att var och en egentligen har förmåga att begripa att vi inte kan upprätthålla system som är beroende av evig tillväxt, som kräver ständigt ökande konsumtion och ständigt ökande skuldberg för att upprätthållas.

Visst. Redan när jag var riksdagspolitiker satt det allehanda politiker från allehanda partier i riksdagens bastu och konstaterade i avklätt tillstånd att vi måste ändra på systemen – men inte nu, utan sedan...

Jag skulle vilja se en politisk rörelse som bär på insikten om att konservatismen har det goda med sig att den ser samhället som en organism som inte överlever alltför snabba förändringar.

Som bär på insikten att socialismen har det goda med sig att den inser att en rättfärdig fördelning mellan människor är grunden för det goda samhället.

Som bär på insikten om att liberalismens tankar om yttrandefrihet är grunden för varje gott samhälle men att dess oförmåga att skilja på frihet för människor och frihet för kapital utgör en katastrofal brist.

Jag skulle vilja att den rörelsen bär på insikten att mångfald är en styrka – att självtillit utgör grunden för att vi skall kunna möta den andre utan rädsla.

Som bär på insikten att demokrati grundas på att människor förstår hur systemen fungerar, att komplexitet till slut driver samhällen mot kollaps.

Som bär på insikten att det kring individen bör finnas en blått frihetsrum, att samhället inte fungerar utan röd rättfärdig fördelning, att ingenting kommer att fungera när vi skadar de planetära processer som gör det möjligt för oss att bygga det goda samhället.

Vi kan inte leva i en värld vars systemtänkande är så förvirrat att naturkapital, humankapital och realkapital anses att, under kortsiktighetens förbannelse och bisarra avkastningskrav, kunna ersättas av finanskapital.

Verklighet ersatt av siffror på konton. Så in i helvete dumt. Men det är ju denna sjuka som tillåtits prägla det som kallas ekonomi.

Var så säker. Vänder vi inte utvecklingen så kommer systemen att kollapsa och samhällen att krackelera och demokratin att avvecklas.
Transportstyrelsen är toppen på ett isberg, inte mer än så.