Jag står mitt på det stora golvet i museet i den lilla staden Igualada. Mitt emot mig står borgmästaren, det är invigning av den årliga stora fotofestivalen och vi pratar högt om frihet och rättigheter och han kommer sedan ner på besök med stadens dignitärer och tittar på vår utställning om trans som fått namnet ”Free” i Katalonien.
Det är en märklig känsla. Här, i en gammal industristad, ropas ett budskap ut om rättvisa, om kärlek, om rätten till sitt eget liv, sin kropp, sin identitet. Här, långt från den reaktionära världspolitiken, pratar man om vardag och om möjligheter.
Jag är självklart inte ensam trans på eventet, allt fler människor vågar vara fria från fördomar, jag träffar ett underbart par som levt ihop i 45 år i olika könsidentiteter, det är två fria själar bland allt fler andra. Unga och gamla. Rädda och orädda.
Ja, det är politik det här.
Att jag direkt tar tag i borgmästaren handlar förstås om att ta rummet, skapa debatten, men det fina är att jag efter flera veckor bara känt positiva reaktioner här i Katalonien.
Jag är här med den utställning som började på Kulturhuset i Stockholm och det är fantastiskt att samtidigt kunna exportera samma berättelse till andra länder och andra kulturer. Vi har utställning i Barcelona och Igualada och vi visar film i offentliga rum med nyfikna gäster.
Vi pratar politik.
Det gör vi såklart även i Sverige. Berättelsen om Befrielsen har varit i konsthallen i Hishult, är nu i Rättviks konsthall och kommer snart till Abecita i Borås. Och ännu mer kommer hända. Fler utställningar, fler möten, fler diskussioner.
Hur ska vi ta oss ur den nya tidens hatiska propaganda och bli mer människa igen? De allra flesta människorna vill ju varandra väl. Humanismen är många gånger större än inskränktheten och hatet. Vi måste bara visa den.
Jag vet att många tror att de politiker som skriker om ”woke” och som sprider hatiska förolämpningar om andra människor, gör det i ett försök att vara populister och skapa politiskt momentum för sönderbrytandet av mänskliga rättigheter och kvinnors frihet.
Men jag tror det är att göra frågan lite för enkel. Om man lyssnar på den argentinska presidenten Javier Mileis tal i Davos ser man tvärtom att det finns en teori bakom. En korkad sådan, förvisso, men men motiverar alla de där obegripliga orden om att rädda världen genom att göra livet jävligt för en minoritet.
I deras teori är det enda som försvarar mänskligheten och samhället en manlig extremism.
Transfobin som i USA blir nya lagar och nya hot mot människor som förvägras rätten att välja sina liv, handlar om något riktigt stort och farligt. Det är inte en eftergift åt korkad populism, det är en teori och en spegling av Hitlers övermänniskoideal.
Deras teori är att mannens makt minskat – att mannens frihet att förtrycka minskat – och att samhället därför blivit svagare. I deras teori är det enda som försvarar mänskligheten och samhället en manlig extremism där kvinnor, barn, trans och självklart alla fattiga och utsatta ska få spö tills de inte vågar göra något alls.
Alla förtryckta ska skrämmas till tystnad. Det här är i princip samma teori som driver talibanerna i Afghanistan där ett helvete för alla kvinnor öppet och omsorgsfullt skapas av de extremistiska männen.
Myterna om den starke mannen är nödvändig för att skydda den ojämlikhet som världens oligarker lever av. Det är ingen skillnad på Vladimir Putin, Elon Musk, Xi Jinping eller Narendra Modi. De representerar bara olika varianter av samma fascistoida syn på män och kvinnor.
Det är inte en serie ögontjänare som nu samlas runt Donald Trump eller andra högerextrema ledare. Det är män som blivit sjuka av den makt de samlat på sig. Och deras hat bygger på att den makten så enkelt kommer kunna tas ifrån dem av miljoner människor som till slut bara får nog.
Det här är vår historia.
Inför varje kris, inför varje stor förändring av teknik, mänskliga relationer, kunskap om vår hälsa, vårt förnuft, så slår den galna gamla manliga makten till med ett motstånd som är så högljutt just för att de är rädda.
Men att motståndet mot allt som är jämlikhet och frihet är så extremt, visar ju bara att friheten är möjlig och kommer allt närmare. Och det måste vi berätta för varandra. Gång på gång.
Jag åker tåget hem från Barcelona med härliga minnen av goda möten, även med journalister där, och jag är lite mer lycklig än innan. Kanske jag också lärt mig något om hur folk bygger ett motstånd.
Fler frihetsrapporter kommer. Och har du frågor – mejla mig. Jag samlar in funderingarna och skriver ett svar i ledarform så fort jag kan.
