En ny tradition vi verkar hålla oss med är den att bråka om lussetåg. Vilken färg det ska vara på barnen, om alla får vara Lucia och om det alls spelar roll vad det katolska helgonet hade för sig. Hon var knappast blond, hon drog inte omkring på pepparkakegrisar och vi vill inte gärna sammankoppa martyrdöd med dagis – men skam den som ger sig på denna ursvenskitalienska saffransprocession. Samtidigt sinar antalet Luciakandidater. Ljuv, långhårig, vän, religiös och skönsjunhande oskuldsfull är visst inte tidens ideal för vuxna kvinnor. Trist. Känner man sig sviken kan man på Skansen fira ”som på 1940-talet”. Ett säreget årtionde att vilja basera sina traditioner på, men inte få argument som bubblar upp runt just Lucia verkar trivas där.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Och snart är det dags för julmat. Det bordet rör du inte! Alla vet att det är skitäckligt med blött bröd, men givetvis ska vi räkna ner till dopparedagen och äta saker som vi bara vill ha en gång om året. Även här är traditionen orubblig.

Juletid är högtid för oprovocerade utläggningar om hur skinkan minsann är ekologisk och köttbullarna hemlagade med hjälp av grannens ko Rosa. Köttätare verkar tro att det gör en vegetarian glad. En vegetarian blir visserligen gladare av att köttet skippas hela året. Särskilt då Jordbruksverket för ökad produktions skull nu tillåter att kultingarna tas ännu tidigare från suggan med allt vad det innebär, trots hård kritik från remissinstanser. Och växthusgaserna ... Men traditionen påbjuder inte mothugg. Här har du knäckebröd och brysselkål, förstör nu inte stämningen med att tala om hur julbordet kom till, det är heligt.

Ska jag inte ge mig på julklapparna också när jag ändå attackerat allt som är kul på vintern? Jo.

En brunn i Uganda kan vara en verklig hjärtevärmare, men alla känner inte så och det får man förstå. Och passar inte en filt i flyktingläger in under granen så tänk åtminstone efter. När barnen får så många paket att de blir förvirrade och börjar leka med presentsnörena istället kanske det kan vara bra? Kanske kunde en av klapparna hamnat hos Räddningsmissionen istället. Och om man inte vill ge filtar till Syrien utan till någon som har frusna fötter i Frölunda så titta efter vad du köper. Det är en djungel, men på Konsumentverkets sida Hallå konsument finns en märkningsguide där du kan scanna av om det känns varmt i hjärtetrakten även för den som lever i närheten av filtens produktion. Sajten värderar visserligen inte mätningarna, men det är en början i alla fall.

Ja, det är förbannat svårt att göra rätt. Men vi bygger en stor del av vårt samhälle på konsumtion. För en del är det tradition att gå en vända om till exempel H&M och mata belöningssystemet med en fin t-shirt. Då vill man inte gärna höra hur många ton kläder kedjan bränner för att de är giftiga (sic), eller att det finns en stadig periodicitet i larmen om att de som sytt den har det skit. Inte heller om att de med små medel faktiskt kan göra det mycket bättre men att om profiten inte får vara hela ledstjärnan. Fast att man inte lyssnar, betyder dessvärre inte att det inte är sant.

Och om du känner att du nog ändå inte åker till Thailand varje vecka eller har en racerbil och nog är rätt okej så testa världsnaturfondens klimatkalkylator. Den här präktiga lussefrillan lever visst som om vi hade tre jordklot. Ajajaj.

Lucior konsumerar man inte, de kommer med ljus och bullar och Staffan. Men konsumismens heliga högtid är här. Ännu högre tid är det att sätta stopp för den varma känslan runt ohämmat shoppande, skräpansamlande och köttätande. Annars kan vi vara helt säkra på att vädret som traditionsenligt är fel blir ännu mer åt fanders. Coca-Cola-tomtens isbjörn drunknar, det är inte mysigt ett dugg.

Vi måste förflytta de där varma känslorna till andra saker. Till lite färre saker. Och till saker som inte innebär misär för andra. Om inte för att man ska vara snäll inför tomten så för planeten, människorna och djurens skull.

Man behöver inte talla på allt. Jag tror inte på någon gud, men jag tänker spela Jussi Björling och Mahalia Jackson i alla fall. För de låter så fint. Och jag kommer slå in något att stoppa under den tindrande granen, om än bara till pappa då vi delat upp det så.

Därtill kan man sända en Karl-Bertilsk tanke till vännerna på Pustervik dit man kan gå och äta julaftonsmiddag med alla sorters göteborgare och utsocknes. En fantastisk lite nyare tradition på vilken jag bjudits på mängder med kramar och till och med en serenad av en snubbe från Ringön som kan ta ut sina tänder som partytrick.

Kanske är den allra knasigaste traditionen att vi tror att vi får det superdupermysigt om vi stressar helt infernaliskt i flera veckor. Släpp det. Och ta det soft med glöggen så slipper du mellandagsångest under rean du ändå struntar i. Det ordnar sig – om vi prioriterar nya vanor.