Vattenfalls vd Øystein Løseth avgår. Men först 2015 när hans femårskontrakt går ut – och då miljonpensionen faller in. Det är det mest lönsamma för honom och i ett bolag där alla chefer och alla ansvariga ministrar bara låtit företaget styras av vinstjakt är det ett logiskt slut på hans verksamhet.

Problemet är att Vattenfall är Sveriges viktigaste bolag. Viktigare än banker, än skogsbolag, än Ericsson, än it-företagen.

Allt näringsliv bygger nämligen på energi, det är energin som är blodet som får vårt samhälle att fungera, utan energi dör samhället. Därför är det så viktigt att basenergin styrs och ägs demokratiskt.

Vattenfall fick dock, av Göran Persson, ordern att bli ett vanligt företag. Ett egenintresseföretag. Maximal vinst, maximal expansion. Kommande regeringar gav samma instruktion. Avkastning till statskassan var A. Omställning och klimatfrågan var B.

Det har visat sig vara en vanvettig företagspolitik.

Enligt The Economist har värdet på de stora energibolagen i EU fallit med 500 miljarder euro. Du ser hur obegripligt stor siffran är. Det handlar om en värderingskrasch större än bankerna hade 2008. De 30 miljarder kronor som Vattenfall nedskrivit sitt värde med i somras är bara början.

Det här beror på att energibolagens makt börjar komma i gungning. Å ena sidan har politiker blivit pressade att agera när folk blir förbannade. Återkommunalisering och reglering blir allt vanligare. Å andra sidan har förnybar energi – som till sin natur är decentraliserad och ägd av tusentals små producenter, inte tio stora – förändrat spelplanen. Vattenfall, Eon och Fortum har skrikande fått baxas in på spåret att inte tokstoppa förnybar energi. De hatar det, men håller god min.

Den enda förnybara energi de gillar är storskalig vattenkraft i havet, för det innebär koncentrerat ägande och makt, och möjligen biobränslekraftverk. Annars vill de bygga kärnkraft, mer kolkraft och gaskraft. De anser att FN:s klimatpanel har rätt i sak, men fel ändå. Energiproduktionen måste fortsätta som idag i decennier framåt. Klimathotet får lösas ”på annat sätt”. Koldioxidlagring eller… ja, något annat.

De här företagen spelar med vår framtid och de gör det för att de menar att de vet bäst. Utan energi inget fungerande samhälle.

Det betyder att Peter Norman (M) kan tvinga företaget att skriva vilka bolagsregler som helst om hållbarhet och klimatpolitik, Vattenfall sätter sig ändå i en lobbygrupp med andra jättar för att stoppa EU:s regler kring förnybart och bromsa sol och vind.

Man försöker försena omställningen uppifrån.

Orsaken är att man gjort bort sig och missat den utveckling kritikerna hela tiden påpekat. Tondövt har man satsat på gaskraft. Tondövt har man lobbat för kärnkraft. Tondövt har man försökt strypa solelen genom nätregler och falska påståenden om vad näten klarar när det gäller lagring och balans.

När Tyskland en riktigt solig sommardag producerar 50 procent av elen från solceller så är det naturligtvis olönsamt för kraftbolagen. De måste då bromsa kol och gas. Självklart klagar de.

Men om de själva ägde solproduktionen skulle de jubla. Det är faktiskt ingen som förbjudit kraftbolagen att satsa på förnybart, det är de själva som trodde sig veta bäst.

Vattenfall har satsat stort på smutsig el i Tyskland och är nu förvånade över att man förlorat först Hamburg och i nästa vecka har en folkomröstning mot sig om vem som ska äga Berlins elnät. Vattenfall slängs ut av folklig opinion.

En gång till: Vattenfall möter inte motståndare i form av bolag som slåss om priser, man möter motstånd i form av folkliga rörelser som tvingar politiker till en ny politik.

Kan ett statligt bolag misslyckas mer än så? Hur tondöv kan man vara och ändå fortsätta styra ett bolag?

Løseth går, innan dess fockades vd Lars G Norström. Nya styrelseordföranden har gått ut och sagt att det är för mycket förnybart i Tyskland. Ny vd ska plockas, ja, varifrån? ”Branschen”? Alltså ett konkurrerande företag som misslyckats nästan lika grovt?

Eller ska företaget äntligen ändra kurs?

Själv tror jag alliansen kommer att välja fegt. Något internt som fortsätter på inlagd bana, vinsterna från Vattenfall är nämligen fortfarande skyhöga (det är värderingen som sänkts). 21 miljarder kronor i vinst skapar företaget 2013, lika mycket som 2012. Staten får nog sin del som vanligt.

Problemet är att de stora investeringarna, omställningen och förvandlingen av Vattenfall som ett bolag mot människor till ett bolag för människor inte kommer att bli av.

Det behövs en kulturchock inom hela ledningen för att det ska ske.

Jag kan själv bara komma på ett namn som kan göra det (och därmed är han säkert omöjlig): Thomas Kåberger. Förre chefen för Energimyndigheten. Han förstår behovet av omställningen men han verkar också förstå behovet av energi under omställningen. Och behovet av energisparande i våra samhällen som idag är på väg åt fel håll.

Det kanske minskar vinsten för Vattenfall några år.

Men det kanske räddar jorden.