Sossehatet är 150 år gammalt men fortsätter att slå blint, ursinnigt och föraktfullt omkring sig. Förra veckan såg man detta sossehat lysa som en uppflammande eld ur en ung politikers ansikte: Tobias Anderssons (SD).
Han hade just lyckligt meddelat att han lyckats få den Tidöregering som hans parti styr över att utreda ett förbud mot det socialdemokratiska partiets lottförsäljning.
Trots att lottförsäljningen följer samma regler som andra ideella föreningar följer. Ett parti, en rörelse, som inte kan räkna med att få in några pengar från det förmögna näringslivet, måste alltid hitta andra sätt att finansiera sin verksamhet. Jag har sett gräsrotssossar stå och sälja lotter på olika evenemang. Varje sådan försåld lott innebär en liten, liten summa i en vågskål som annars fullständigt skulle väga över till de borgerliga eliternas fördel.
Borgerligheten har ju just nu inte bara den politiska makten, den har alltid också den ekonomiska och mer eller mindre den mediala. I en debatt såg jag Timbros vd fördöma socialdemokraternas lottförsäljning. Själv livnär han och hans organisation sig på pengar från näringslivet – pengar som dessutom ursprungligen arbetats ihop av löntagarna på dessa företag. Exempelvis arbetsgivarorganisationen Almega som slåss för idén om en lukrativ skolmarknad har mycket lobbypengar och det är alltså pengar som kommer från skattebetalarna via skolpengen.
Men det som fascinerade mig när jag såg Tobias Anderssons ansikte då han talade om att nu ska första maj-tågen bli fattigare och kortare, var två saker. Att det fanns något direkt extatiskt i hans ansikte när han talade om detta. Och att han är så ung. Det extatiska vittnar om att något slags fanatism är närvarande i den hjärnan. Den fanatismen kommer från ett nedärvt sossehat.
Det fascinerar mig också att just en ung människa på den extrema högerkanten bär med sig ett så starkt sossehat. Ibland har jag pratat på Rotarymöten, inför bankledningar (jo, det har hänt) eller på någon föreläsning med Östermalmspublik och då ofta mött ett äldre garde som spytt ut sitt sossehat, öppet eller mellan raderna. Då har jag mest skrattat. I känslan av att det där hör till punschverandornas svunna tid.
Men sossehatet förblir vitalt och levande. Trots att socialdemokratin, som de flesta noterat, inte varit särskilt socialdemokratisk på flera årtionden. Denna rörelse vill knappast längre i grunden omforma samhället, vilket den ville i sin begynnelse och därmed utmanade alla eliter. Men sossehatet är evigt ungt.
Hos Tobias Andersson, utbildad på Handelshögskolan i Göteborg och i övrigt mest känd för sin ökända tweet där han hoppades på att flyktingar utan returbiljett ska skickas tillbaka till Kabul, pulserar alltså en ideologisk idé som fick ansiktet liksom att spricka upp inför ett hopp: att en gång för alla krossa socialdemokratin.
Det var den dröm högern hyste så starkt åren kring demokratins genombrott. Högern förfasade sig då över alla agitatorer som for landet runt och eldade på massorna. Idag eldar socialdemokratin knappast på massorna. Men sossehatet består. Varför?
Sverigedemokraterna blev stora därför att de livnärde sig på och exploaterade vad de tror är, eller snarare framställer som, kritik av samhällets eliter. Men den kritiken har aldrig riktat sig mot ekonomins makthavare. I realiteten är SD ingenting annat än överklassens och de ekonomiska eliternas hantlangare och jag menar att det i långa loppet är den viktigaste attacken man kan rikta mot detta parti. När en ekonomutbildad, välavlönad riksdagsman som Tobias Andersson ryser av sin egen fanatism, då är det de ekonomiska eliternas maktberusning som visar sig och ingenting annat.
Än mer fascinerande än detta sossehat är det faktum att socialdemokraterna själva överhuvudtaget inte längre fattar vilket kapital denna rörelse fortfarande faktiskt sitter på. Så länge sossehatet existerar, borde tas som ett tecken på att socialdemokratin har ett kapital de aldrig använder längre: Den uttalade viljan till och förtroendet för att den vill och kan förändra detta samhälle.
När sossehatet en dag är helt borta, ja då är det nog ett säkert tecken på att socialdemokratin slutligen mist all sin vitalitet.