I slutändan handlar nästan all avgörande politik om skatter och så har det varit sedan tidernas begynnelse. Frågan om skatter är den hårda kärnan i praktiskt taget all politik: den avgör hur det går för feminismen och integrationen, för jämlikheten eller kulturen.

Skatt kunde en gång legitimeras som betalning för beskydd: bönder och borgare ålades att betala skatt och fick i gengäld beskydd av den ledande maffiafamiljen, det vill säga staten eller feodalherren. Men under större delen av den mänskliga civilisationens tiotusenåriga historia har skatt nästan uteslutande varit en plåga för det arbetande folket. Före franska revolutionen bar den fattige bonden hela överklassen på sina axlar.

Den stora vändpunkten kommer med 1900-talets demokratiska omvälvningar när ett annat maktcentrum upprättas i samhället. Plötsligt finns där en maktsfär där i alla fall principen är ”en människa – en röst”. Under 1900-talet inträffar det historiska mirakel när staten går från att i huvudsak vara ett instrument för förtryck till att också bli ett instrument för fördelning av samhällets rikedomar. Den offentliga välfärd som byggs i de flesta länder efter andra världskriget är det ultimata uttrycket för en grundläggande maktförskjutning.

När skatter idag diskuteras är det mest löneskatter det talas om. De åtta åren av borgerligt styre handlade om fem jobbskatteavdrag som kraftigt sänkte skattenivån i samhället – och därmed försämrade fördelningspolitiken. Att sakta men säkert ta tillbaka de där jobbskatteavdragen är viktigt. Och det är också vad som sker när Löfvenregeringen lägger sin första budget: Jobbskatteavdraget trappas av för inkomster över 50 000 kronor. Ingen revolutionen, men ett steg åt rätt håll.

Ändå finns det en stor fara i att stirra sig blind på bara löneskatter. Det är att gå med på ett slags individualisering av tänkandet. Har jag förstått rätt kommer Löfvenregeringen att förslå höjd löneskatt för personer över 65 som arbetar vidare. Det har redan retat många. Och det ligger något i upprördheten.

Det är smått obegripligt att det talas så litet om bolagsskatten. Den borgerliga regeringen sänkte den kraftigt för några år sedan. I princip innebar den sänkningen att storbanker och storföretag fick tiotals extra vinstmiljarder i gåva. Ännu värre var att även (S) ställde upp på en sänkning av denna skatt.

Vilka skatter ska bära framtidens välfärd? Det är den stora frågan. Jag tror att de flesta vid närmare eftertanke inser att löneskatter inte ensamma kan göra det. Hur mycket vi än skulle beskatta höginkomsttagare så räcker inte det. En av de pedagogiska uppgifterna framöver är att tjata om höjd bolagsskatt. Ett tips till sittande regering och till den nye kulturministern är att börja med att höja bolagsskatten med låt oss säga en halv procent – det skulle möjliggöra en radikalt annan kulturpolitik.

En annan skatt som det var direkt vanvett att avskaffa är fastighetsskatten. Ytterst få nationalekonomer och inte ens dåvarande finansminister Anders Borg gillade egentligen den idén, men föll till föga för den rena populismen och för Göran Hägglunds krav. I en globaliserad värld, där rikedomar ganska lätt kan slussas ut ur ett land, gränsade det till en kriminell handling att ta bort fastighetsskatten.

För några år sedan gavs, på initiativ av fackföreningen Transport, boken Den sänkta löneandelen ut. Den har blivit litet bortglömd i debatten. Där konstaterar ett antal forskare följande: Lönernas andel av produktionsresultatet har sedan åttiotalets början minskat till förmån för kapitalets andel. Och det räcker med någon procents skillnad för att enorma summor ska kantra över från arbete till kapital.

Frågan är: Ska samhällets ihoparbetade rikedomar gå till löner eller till vinster? Det är den fråga som förr alltid ställdes av såväl keynesianska som marxistiska ekonomier, men som under lång tid trängts i bakgrunden.

Frågan är allt annat än akademisk. I årtionden under efterkrigstiden höll sig löneandelen på en ganska stabil och litet högre nivå än vad som blev fallet efter 80-talets början. Idag har vi ett läge i stora delar av världsekonomin där det globala konkurrenstänkandet kortsiktigt styr all tankeverksamhet hos politiker, företagsledare och även fackföreningar. Alla är inriktade på att öka exporten. Och när alla går på den linjen, kommer inhemsk efterfrågan att hämmas – och massarbetslösheten bestå. Tyskland är typfallet. Där har lönerna rätt så länge hållits nere och därmed skapat enorma obalanser i EU:s ekonomi.

Vilka intäkter ska bära upp välfärden? Löneskatterna måste höjas, ja, men det räcker inte. Bolagsskatten bör höjas men inte heller det räcker. I grunden är det den skeva fördelningen mellan löner och vinster, den eviga striden om makten över produktionsresultatet, som utgör problemets rot. Det är också den typen av maktfrågor som i långa loppet ger den rätta belysningen av allt som rör invandring eller rasism. På ena sidan i denna konflikt står nämligen löntagare och arbetslösa, flyktingar och undanskuffade – och på den andra står kapitalägare och företagsledare. Tala om detta och SD har intet att säga.