I ”Tinder Swindler” är offren – eller ska vi säga överlevarna – i fokus. Det är deras berättelser som driver handlingen framåt. Filmen tar självklart kvinnornas parti och journalisten tvivlar inte heller på dem eller skuldbelägger dem. Vad som får svindlaren att begå dessa handlingar är inte en fråga som ställs, utan poängen är att visa hur offrens liv har påverkats. De trodde på kärlek, nu sitter de upp till öronen i skulder och kan inte lita på människor mer. Journalisten, Felicity Morris, är helt osynlig. Hennes frågor hörs knappt och hon syns aldrig i bild.

I ”Psykopaten”, däremot, är det förövaren som är huvudperson. Dokumentären inleds med att journalisten, Kjell-Ola Kleiven, blir kontaktad av Harald som berättar att han är psykopat och vill visa sina metoder. Filmen igenom är det Haralds berättelse som är i centrum, men även Kjell-Ola själv, som av någon anledning passar på att visa upp sitt hem, sig själv i kostym, sig själv när han är ute och joggar och så vidare. Programmet går ut på att han försöker förstå psykopaten. Otaliga gånger frågar Kjell-Ola: ”Men det där var väl inte snällt? Nu räcker det väl?” och så vidare. 

Eftersom psykopaten själv säger att han njuter av att göra andra illa, åker Kjell-Ola hem till hans pappa och försöker rota i hans barndom – kanske finns förklaringen där? Han vill så gärna bli den som får psykopaten att ändra sig. Psykopatens flickvän, som öppet svindlas på pengar under tiden programmet pågår, blir aldrig intervjuad i enrum. Inte heller får de andra offren komma till tals.

Det här skulle i England eller USA betraktas som oerhört oetiskt. Och ”Tindler Swindler” kunde inte heller gjorts i Skandinavien. Den hade kallats uthängning, förtal och lynchmobb. Här i Skandinavien är det nämligen förövarens perspektiv som gäller. Oavsett om han är ångerfull eller ej, oavsett om han ens erkänner. Det är fullt möjligt att göra en hel dokumentär och enbart intervjua en förövare, men motsatsen – att göra en dokumentär som enbart intervjuar offren – skulle inte gå för sig här. 

Från USA har vi de senaste åren fått banbrytande dokumentärer som ”Leaving Neverland”, ”Surviving R Kelly” och ”Filthy Rich” – i Sverige har vi haft magplask som ”Persona Non Grata”. Samma mönster: i USA intervjuas kvinnorna, i Sverige intervjuas enbart mannen. 

Vi kan dock se ”Tinder ­Swindler” utan problem, precis som vi såg ”Surviving R Kelly” och precis som vi utan att blinka talar om Jeffrey Epstein som pedofil trots att han dog i sin cell före rättegång. De bor ju inte här.

Men ve den som försöker avslöja en svensk förövare! När idrottarna Patrik Sjöberg och Roddy Benjaminsson avslöjar män som kontaktat barn i sexuellt syfte, då heter det att de ”hotar vår rättsstat” och ”öppnar dörren för kriminella pedofiljägare”. Rättsstat är här något som enbart förövare anses ha rätt till – ordet används aldrig i relation till alla de 96 procent offer för övergrepp på barn som aldrig får upprättelse. 

Skandinaver anser nog själva att det här visar på en human inställning till brott och straff: de tror på förebyggande, de tror på reformer, de tror att alla är fina människor egentligen, eller kan bli. Det här är självförhärligande bortförklaringar. För vi ser mellan fingrarna på de män som förgriper sig på kvinnor och barn. Om och om igen. Vi pratar om att rättvisan måste ha sin gång och så vidare, men i själva verket gör vi ingenting. 

Det är plågsamt att lyssna när Roddy Benjaminsson ringer till skolor och fritidshem där pedofiler jobbar. Ledningen vill inte se chattarna, vill inte ha med saken att göra. Det finns inget humant i den inställningen. Det är så det svenska patriarkatet ser ut. Fri lejd för övergrepp, naturligtvis i humanismens namn. 

Begrunda det faktum att två kända idrottare, varav en före detta världsrekordhållare och själv överlevare, konfronterar män som planerat övergrepp på barn. I England eller USA hade de fått ett eget tv-program direkt. Inte i Sverige – gör någon en dokumentär om sexbrott, handlar den så gott som alltid om en stackars oskyldigt anklagad.