Orden är Curt-Steffan Gieseckes, vd för Svenska arbetsgivarföreningen (numera Svenskt Näringsliv) och de utsades för 45 år sedan, på en SAF-stämma 1973. Själv var jag då i 13-årsåldern.

Det betyder att jag levt hela mitt vuxna liv under trycket från en alltmer massiv opinionsbildning från näringslivet och dess olika organisationer. Från kampen mot löntagarfonder, över satsa-på-dig-självkampanjen, Ja till EG/EU och lobbandet för vinster i välfärden har pengar från Svenskt Näringsliv under hela mitt liv singlat ner över mig i form av flygblad, annonser, kampanjmaterial och texter på borgerliga ledarsidor.

1978 startades Timbro, som blivit en symbol för hela denna utveckling – men det är naturligtvis bidragspengarna från näringslivet som Timbro livnär sig på. För några år sedan avled Sture Eskilsson, mannen som initierade mycket av opinionsbildningen från högersidan. Jag träffade honom flera gånger, en lågprofilerad tjänsteman med sympatisk uppsyn. 1960-talets vänstervåg hade skrämt vettet ur honom.

I dag har Sverige ”timbroiserats”. Numera är det självklart att anställda på Timbro har kolumner i landets två största morgontidningar. Hur skulle den dagliga politiska debatten se ut om lika många röda morgontidningar damp ner på SVT:s, Sveriges Radios och TV4:s redaktioner varje morgon? Nyhetsreportrar på de stora tidningarna påverkas också, medvetet eller omedvetet, av ledarsidorna i tidningarna de arbetar på. Det händer rentav att man träffar på människor som tror att texterna på Dagens Nyheters ledarsida är det naturliga och i princip opartiska sättet att kommentera politik på, av det enkla skälet att de aldrig ser något annat sätt att göra det på.

I söndagens Agenda gjordes ett inslag om en av LO:s valfilmer. Både en medverkande i LO:s valfilm och en anställd på Timbro fick kommentera valfilmen i inslaget. Men den fråga som Agendaredaktionen utgick från var uppenbart påverkad av högerns mediala kampanj mot LO:s valfilm. Den anklagas i princip för att rymma fake news. Och det räcker med att den anklagelsen förnims i reportaget för att det ska framstå som reportagets budskap. De opartiska public service-programmen har hamnat i ett problem som faktiskt är svårlöst: Båda sidor ska alltså höras, men det nämns inte att den ena sidan (näringslivet) i realiteten har ett våldsamt övertag när det gäller opinionsbildning och problemformulering.

Dagens ETC:s granskning av de sociala medierna, där näringslivet satsar mycket pengar på att hålla igång olika propagandakonton, visar att övertaget är ännu större.

Högerpopulister anklagar medieeliten för att undanhålla sanningar från folket.

Det sägs ibland att vi lever i en tid då ideologierna dragit sig tillbaka och att knappt ens vänster-högerskalan gäller längre. Snacka om fake news! På många sätt är vår tid mer ideologiserad än någon gång i historien – men det är en ideologi som segrat och alltmer förvandlats till ett slags överideologi, ett normaliserat tillstånd: Den doktrinära marknadsliberalismen. Den enorma förändring som ägt rum kan mätas genom att titta på vilka ord som försvunnit ur debatten: Ekonomisk demokrati existerar i dag knappt i offentligheten. Ingen S-minister har offentligt brukat ordet socialism på många år. Detsamma gäller ett ord som konjunkturpolitik, som alltså innebär att politiken aktivt går in och påverkar den ekonomiska utvecklingen. Begreppet är nästan utraderat. Numera slår Konjunkturinstitutet fast vilket ”reformutrymme” som finns i ekonomin varje år: Det ges vetenskaplig status, trots att själva ordet reformutrymme räknar bort allt vad de folkvalda skulle kunna göra för att stimulera eller investera.

Det brukar heta att Sverige har världens starkaste arbetarrörelse, men det blir mindre och mindre sant för varje dag som går. Vad Sverige har är i stället världens bäst organiserade näringsliv. När arbetarrörelsen försvagas är det till slut alltmer det som återstår av den svenska modellen: ett oerhört välorganiserat näringsliv. Svenskt Näringsliv med alla dess sidoorganisationer och tankesmedjor har exempelvis nästan helt lyckats dölja för svenska folket att en majoritet av folket är för begränsningar av vinster i välfärden. Trots att enkät efter enkät påvisat det stora motstånd som finns även bland borgerliga väljare mot vinster i välfärden, lyckas medierna aldrig ställa de borgerliga partiledarna till svars för att de inte går i takt med sina egna väljare.

Se där ett bra exempel på timbroiseringen av Sverige. En elit med mycket pengar och resurser att påverka hela mediesystemet sätter väljarna och demokratin inom parentes.

Eliter talar med eliter.

För arbetarrörelsen och vänstern finns bara en motformel: Folk som talar med folk. Vi är de många, de är de få.