BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Samma politiker som till kollektivt ryggdunkande förklarade klimatfrågan under kontroll vid Parismötet i vintras är – när det kommer till grå politisk vardag – inte redo att överväga så mycket som en darrning på ratten. Eftersom man är formade i ett tänkande där klimatet och miljön Aldrig Får Kosta. På riktigt.
Alltså: Så länge klimatutmaningen inte är i konflikt med Någonting Annat är man gärna med på noterna. Satsar lite slantar på förnybar energi eller vad det nu kan vara. Men så fort klimatmässiga hänsyn stöter sig med allt vad som nu kan dofta Tillväxt – i stort som smått – gäller med självklarhetens logik att miljöintresset måste stryka på foten. I fråga efter fråga.
Framtiden för Bromma flygplats? Självfallet behövs flyget, skit i klimatet. Lika självklart som Förbifart Stockholm måste byggas och Röbäcksslätten i Umeå offras för Ikea:s bilalstrande konsumtionstempel Avion.
Miljömotiverade invändningar bemöts – om alls – med agiterade känslor: Är man möjligen e-m-o-t utveckling, vill sätta stopp för samhället? Efter decennier av miljölarm, utredningar, utlovade krafttag och ackumulerad klimatångest tycks verkliga Positionsförflyttningar i grön riktning lika avlägsna som någonsin.
Medan miljoner vanliga människor kämpar för att pusha klimatfrågan framåt står politiken förstelnad. Våra ledare lever ännu i ohejdad tro på tillväxt, bilar och asfalt som om det vore 1965. Om inte ens det mest uppenbart ohållbara får ifrågasättas, om konfliktlinjerna i svensk miljöpolitik sätts av de bakåtkrafter som önskar exploatera Ojnareskogen och Sapmi, snarare än av oss som försöker flytta debatten framåt ... ja, då säger det oss en hel del om svårigheterna att vinna stöd för en Verklig Klimatpolitik.
Från mainstream-medias liberala åsiktskorridor anmäler sig inga invändningar mot tingens ordning, om nu någon hade väntat sig det. I förnumstig anda saluförs här en syn på klimathotet som en snävt teknisk utmaning, befriad från målkonflikter, och allra helst inte till den kapitalistiska tillväxtekonomin som sådan. Så kan den liberala krönikören Hanna Marie Björklund i VK den 9 augusti meddela att klimatpolitiken behöver utformas utifrån ”noggrannhet” och ”mätningar” men för allt i världen inte genom ideologi.
Så talar bara den som sitter på tolkningsföreträdet, vars egen ideologiska åskådning blir till en blind fläck eftersom dess världsbild helt genomsyrar vår tillvaro.
Här kommer en nyhet till alla förnumstiga liberaler: Klimatet är ideologi, det är kamp om världsbilder, om vilken framtid vi vill leva, om vilken färg den ska ha. Vägen ut ur klimatkrisen är visionen av ett samhälle som inte bara väcker vårt kampsinne ... utan mest av allt den Lust och Förväntan som ger oss styrka att frigöra oss ur tillväxtsamhällets syrefattiga box.
