Det var en mäktig demonstration mot de grupper av högerextremister som vill splittra och tysta, men också en markering mot fragmentiseringen och individualiseringen av den antirasistiska rörelsen. Organisering, aldrig uppgivenhet, måste vara ryggradsreflexen vid varje ögonblick av rädsla, och detta är något vi bara kommer att uppnå tillsammans.

Det är i kollektivet och inte i individen som staden kan byggas och försvaras. 

Det faktum att söndagens Aktuellt-sändning inte visade en enda sekvens ifrån demonstrationen säger mer om nyhetskulturens utarmning än om det mäktiga som just har ägt rum.

Att Malmö just nu är Sveriges politiska nav blev uppenbart. Både som fristad för multietniciteten och som avskräckande exempel för de som hatar mångkultur. 

Som Malmöbor möter vi förvåning och ibland föraktfull beundran över att vi väljer att bo i en stad som benämns som ett mångkulturens haveri. För i mediebilder är staden på väg mot avgrunden. 

Det finns ingen anledning att hymla med problemen som finns här. Det är sant att Malmö står inför enorma utmaningar. Det är här den största andelen fattiga barn hittas, det är här social utslagning och osynliggörande gör sig påmint och där det kan finnas skillnader i inkomster och livslängd om vi bara korsar Inre Ringvägen. 

Men det är också här en stor andel av befolkningen har gjort sig ett rum i staden, sökt skydd från krig, fattigdom eller alltför kvävande småländska skogar, omformulerat villkoren för hur vi intar offentliga rum och det är här stadens landskapsarkitekter och stadsplanerare har formulerat strategier för att möta segregation och skapa ytor för att mota bort en normerande maskulinitet.

I torsdags hade jag den stora förmånen att få höra landskapsarkitekten och genusvetaren Anna Krook från stadshuset tala om den demokratiska kraften i fysisk aktivitet och strategier för att stadens alla öppna ytor kan användas av dess befolkning utan preferens för den ena eller andra samhällsgruppen. Det var stärkande att höra henne prata om belysning och gräsmattor som vapen för att stärka ekonomiskt svaga gruppers möjligheter till idrott och samvaro. Eller om att involvera en grupp tonårstjejer i Rosengård vid skapandet av Rosens röda matta och locka unga kvinnor att ta plats i offentliga rum som tidigare har varit särskilt vikta åt killar.

Malmö intar alltid förstaplatsen på rasisternas hatlista, som Anders Bering Breivik som nämnde Peter Mangs som inspirationskälla för sina dåd. Malmö och särskilt Möllevången sammanfattar allt som de hatar. Mångkultur, socialism och feminism.  

Hur kan en stad som vid första anblick verkar så farlig vara så tillgänglig och spretig och hur kan en sådan mångfald få existera på samma plats?

Detta är inte något som är oss gudagivet. Det finns andra politiska och ekonomiska intressen, där en galleria ska byggas i varje väderstreck, som tallar på vår kollektivtrafik och driver igenom sjukhussammanslagningar där effektivitet är just kostnadseffektivitet. Där priset alltid betalas av individen.

Genom att söka sig bortom Malmös gränser och se att det finns ett politiskt tomrum att fylla även i Bjärnum, Vellinge och utanför det undantag som har skapats i Malmö. Genom att stärka och försvara ekonomiskt svaga gruppers tillgång till offentliga rum och offentliga resurser och genom att vägra tillträde för alla som förespråkar den nyliberala individuella framgångssagan kan Malmö förbli politiskt relevant. Annars riskerar vi att förvandlas till Stockholm.