Då kommer nyheten. Aleksej Navalnyj är död, uppger den ryska kriminalvården. Och vi måste förstå det som om han har mördats. Den regim som nästan lyckades ta livet av honom genom att dränka hans kalsonger i novitjok, har till sist tystat honom för gott. Kanske var det gift, kanske var det den beprövade sovjetiska metoden att låta gulag systematiskt nöta sönder en människa, med sjukdomar och hunger och isolation och hopplöshet. Det är också mord. 

När jag skriver det här ska jag snart prata med en vänsteroppositionell i Moskva. Hon avskydde det Navalnyj stod för politiskt, allt utom hans obevekliga motstånd mot Kreml. Hon beundrade det. I en första reaktion skriver hon, skakad och rädd, till mig: 

”Han visste att det här skulle hända, han visste det när han satte sig på planet från Tyskland. Putin har bara ett läge. Han utplånar sina fiender.” 

Kommer det här att tända den gnista som västvärlden nog fortfarande hoppas ligger vilande där under alla lager av förtryck? Nej, knappast. Det finns ingen snabb vändning att se fram emot. Utan bara en långvarig kamp mot en brutal diktatur. Spillrorna av motstånd bör få allt stöd, de är oerhört sårbara, Regimen måste kategoriskt fördömas. Tobias Billström (M) säger initialt det som behöver sägas.

Putin hade redan blod på sina händer. 

Nu även Navalnyjs.