Låt oss prata om hipsterförakt. Jag har bott i storstaden Stockholm i 41 år nu. Flyttade från Skåne när jag var 16 och fick jobb på ett tryckeri mitt i staden. Min mor varnade mig för att åka tunnelbana. ”Det finns så mycket farligt folk där”, sa hon. Eftersom det var lätt att få jobb och lätt att hitta rivningskontrakt så flyttade jag länge runt till olika stadsdelar och förorter tills jag fick egen lägenhet i Rinkeby. Efter några år anföll dock kärleken mig och hon hade lägenhet på Södermalm.

Alltså bor jag på Södermalm sedan dess. I kvarter som från början var sunkiga och väldigt tråkiga och som idag är bland de mest aktiva, kommersiella och blandade i Sverige. Extremernas kvarter. Här bor de superrika moderaterna eftersom de hittat stora lägenheter runt torgen och stora oinredda vindar och sådant drar till sig moderater såsom getingar dras till sockervatten. Här bor också flest vänsterpartister i Sverige (kanske med undantag för Fagersta), flest miljöpartister och mediesossar och nästan ingen sverigedemokrat och jag gissar att stadsdelen också har landets största andel politiskt aktiva som vägrar stödja något parti alls.

Det är numera en rik del av Sverige (det var det inte för 30 år sedan – det är förresten inte slump att Södermalms gator är de minst värda i sällskapsspelet Monopol) de flesta arbetar inom tjänste- och servicesektorn, de som tjänar mest jobbar med media och reklam och fungerar som skrivande tjänstefolk åt den rika makten som finns inne i city. Kapitalet du vet.

Södermalm är större än de flesta städer i Sverige, på en liten inklämd ö ryms över 100 000 personer och det händer något med människor som blandas på en liten yta och samtidigt har i snitt god ekonomi. Här finns massor med teater (till och med opera), bio, musikställen och fler kaféer och restauranger än man hinner besöka. Och vill du lyssna på musik är det bara att gå några kvarter.

Fast ännu fler sunkar på sportbarer och tittar på stora tv-skärmar varje kväll. Eller spelar Jack Vegas.

Det lustiga med restaurangerna är att varje trend på jorden öppnar här, just nu roas jag av raw-foodens intåg, nya hembakade falaflar och snart är insektsmaten här, jag lovar.

Det är på många sätt ett väldigt blandat och utbudsrikt liv som erbjuds, det enda jag på rak arm kommer på att Söder är uselt på är solceller och energisparande. Kanske många tror att det räcker med att man tycker rätt.

Men nu det märkliga.

Så fort jag pratar om denna ös rika utveckling och möjligheter så blir jag alltid bemött med förnekanden och hån från många som bor här. Man fnyser åt ”hipstersöder”, man hånar de ekologiska affärernas utbredning, man ”hatar Sofo” (söder om Folkkungagatan kallas Sofo) och man fnyser åt de nya kaféerna som provar nya sätt att göra kaffe. Man säger sig älska ”bara vanligt svart tack” men ändå ser jag dem på espressobarerna med datorerna titt som tätt. (Visste du förresten att kaffe har ett påslag på flera tusen procent, en mycket lönsam bransch med andra ord.)

Vad beror det här på?

Är det dåligt samvete över att man har det bra? 

Det är knappast en slump att just Södermalm har så många tiggare numera.

Men eftersom jag kommer från småstäder (Motala och Hässleholm) vet jag att samma förakt för den lilla stadens fördelar sprids där (Man hånar gärna närheten, kallar lokalkännedom för inskränkthet och brist på perspektiv).

Och den som suttit med äldre sossar i Malmö och fått höra föraktet för det mer mångkulturella Möllevången känner igen mumlandet.

Så jag skulle vilja försvara hipstern.

Nu vet jag visserligen inte vad det är, bara att det är killar som ser ut lite som S-debattören Daniel Suhonen, det vill säga kepa och stort skägg. Och som ska vara väldigt intresserade av det udda, det speciella, de påstås leta efter perfektionen i kaffebönan eller falafeln och… är det verkligen ett problem?

Vem vill ha en äcklig falafel?

Fast ärligt talat tror jag inte att det finns några hipsters. Liksom det inte funnits flummare eller backslicks, det är bara korkade begrepp som avslöjar att man själv inte är tillräckligt öppen för att människor ständigt letar nya uttryck.

40 år i en stadsdel.

Jag tror jag skulle sett andra förändringar om jag bott i Norrköping eller Linköping. Två industristäder som fått helt olika utveckling och lösningar på avindustrialiseringens dilemma.

Men jag hoppas att jag hade varit lika fixerad vid att acceptera förändring och försöka vrida den till något bra.

Det finns ingen anledning att hata att något blir mer rikt, mer blandat, mer öppet.

Det finns däremot anledning att hata om det går åt andra hållet.