Jag läser om Nina Björk 20 år senare och inser hur daterad den delvis är. Hon skriver: ”Jag har i den här boken ritat en skiljelinje mellan den feminism som kämpar för kvinnans rätt att få vara Kvinna och den feminism som inte tror att Kvinnan existerar bortom det samhälle som skapar bilden av henne. I just vår tid, på just vår plats, tycker jag att det här är feminismens centrala skiljelinje.”

För nog är den inomfeministiska kampen mot särartsfeminism vunnen?

Sverigedemokraten Paula Bieler är den enda samtida uttalade särartsfeminist jag kan erinra mig. Idén att män och kvinnor är biologiskt bestämda till olika slags begåvning, bör bejaka denna ”naturlighet” och ägna sig åt könsspecifika uppgifter, är visserligen inte helt borta ens i detta sekel. Inte heller har rasbiologiska idéer om att begåvning varierar med hudfärg helt övergivits. De idéerna är besläktade. Men vetenskapligt är stödet borta sedan länge.

En mer central skiljelinje inom dagens politiska feministiska tänkande är i stället den mellan systemkritisk feminism och systembevarande jämställdhetsideologi.

Den senare är förvaltande, men inte konservativ. Den ser inte traditionell kärnfamilj som samhällets minsta beståndsdel, utan att samhället består av individer. Jämställdhet uppnås genom lönearbete och Rut (för dem som har råd) samt genom att välfärdsstaten tar ett stort ansvar för omsorg om barn, äldre, sjuka och personer med funktionsvariationer som så behöver. Ideologin är socialdemokratisk eller socialliberal med drag av banal nationalism (men inte fascism).

Den systembevarande och den systemkritiska feminismen kan i vissa frågor komma fram till samma konkreta krav. Det finns fler möjligheter till samarbete än vad som i dag utnyttjas. Mot våld, för trygg förlossningsvård och så vidare.

Systemkritisk feminism ifrågasätter dock flera av den rådande politikens prioriteringar och föreslår genomgripande reformer för fördjupad demokrati och mänsklighetens överlevnad. Den representerar inga särintressen och är bredare än marxistisk systemkritik som koncentrerar sig på produktionsförhållandenas organisering.

Den ifrågasätter idén att ditt bidrag till samhällsekonomin avgör ditt skyddsvärde och människovärde. Värnandet av mänskliga rättigheter betyder inte att systemkritisk feminism hör hemma som ett undertema i liberalismen. Den betonar nämligen individers ömsesidiga beroende av varandra i en ojämlik värld med ändliga resurser, snarare än den liberala idén om individen som oberoende, konkurrerande och vinstmaximerande i ett meritokratiskt samhälle med tillväxt som överordnat mål.

Det är möjligt att vara systemkritisk i vissa avseenden, men systembevarande eller till och med konservativ eller reaktionär i andra. Kärnan i den feministiska systemkritiken kan beskrivas som att den nuvarande koloniseringen av reproduktionen måste brytas och ersättas av omsorgsetik. Produktionens och repressionens logik har getts företräde framför människans grundläggande behov, av andras omsorg och av en planet med exempelvis vissa klimatförhållanden.

Idéhistorien visar hur denna exploatering varit möjlig genom att tillskriva Naturen en underordnad kvinnlighet. Som Francis Bacon skrev skulle hon penetreras, kuvas och tuktas.

Feminism innebär ett av civilisationens viktigaste kliv. Feminister av alla kön och över hela världen utför varje dag stordåd till hela mänsklighetens gagn – under hot från nationalistiska och religiöst fundamentalistiska män med våldskapital och annat kapital.

Aktivism, modig parlamentarism och kritiskt teoretiskt arbete kan tillsammans bidra till den förändring som är nödvändig för allas vår överlevnad, rättvisa och värdighet. När systemen inte fungerar måste de förändras. Pensionssystemet är bara ett exempel.